Att vara trans kan också vara lätt
Miiko Toiviainens monologföreställning Kepeä elämäni på Teater Takomo engagerar på ett mångsidigt och genuint sätt. Materialets mångfald i kombination med det korta formatet leder emellertid till vissa smärre ojämnheter.
Kepeä elämäni
Manus: Miiko Toiviainen, Riikka Oksanen, Aino Pennanen. Regi: Riikka Oksanen. Dramaturgi: Aino Pennanen. Komposition och ljuddesign: Eeva Kontu. Visuell utformning: Sofia Palillo. Musik: Mikko Renfors. På scenen: Miiko Toiviainen. Teater Takomo 4.11.
Formatet är en rad kortare monologer med insprängda dikter och några musikstycken där Miiko Toiviainen berättar om sin uppväxt med en oidentifierad, längs med puberteten allt värre skavande känsla som han till slut insåg var könsdysfori, sin korrigeringsprocedur och till slut den euforiska, men ibland fortfarande nästan absurda, upplevelsen av att äntligen få omfamna ett liv utan djup självmotsägelse.
Toiviainen säger i förordet att han vill dela med sig av sin egen lyckliga historia som en omväxling till de tragiska, ofta rent av sensationalistiska narrativ om transmänniskor som dominerar diskussionen i dag. Även om det på sitt eget sätt är väldigt viktigt att lyfta upp och kasta ljus på det orättvisa lidande som transfobi fortfarande orsakar i vår kultur och våra samhälleliga strukturer är det också viktigt att visa att livet som transmänniska inte automatiskt är dömt att vara tragiskt eller martyriskt. Precis som alla andra människoliv innehåller det också både djup innerlig lycka och barnsligt fnissigt fåneri, och en myriad andra olika, ibland motsägelsefulla, känslor.
Lekfull karikatyr
Hans resonemang påminner om den attityd som genomsyrade de mer personliga elementen av arrangörens och ståuppkomikern Jamie MacDonalds set under Feminist Comedy Night på Korjaamo som jag recenserade för ett år sen. MacDonald, som också är transman, drog bland annat ett hysteriskt roligt men också intressant och tankeväckande skämt om hur han är med i en hemlig Facebookgrupp för just transmän där de delar med sig av extremt grabbiga, ”politiskt inkorrekta” och ibland rentav milt misogyna skämt som ett humoristiskt, men också på ett djupare plan terapeutiskt och glädjefullt, sätt att äntligen få fira och njuta av sin egen maskulina identitet som de i vissa fall tvingats kämpa hårt för mot ett fördomsfullt samhälle. Jag tycker mig ana drag av samma, snarare lekfulla än direkt illvilliga lustiggörande över stereotypt feminina attribut då Toiviainen mitt i allt ger sig in i en överdrivet Putous-sketchartad karikatyr av en stereotypt kulturtantig teaterkritiker.
Just de sketchartade komediinslagen blir, även om man som åskådare kan omfatta deras djupare poäng och också upprepade gånger lockas att skratta med, med tiden lite för högljudda, överspelade och ansträngande i alla fall för mig på en måndag kväll, och det är kanske just de som gör helheten lite ojämn. Den ros ändå i hamn av Toiviainens dynamik och versatilitet som skådespelare och av hans sympatiska, smittande scenentusiasm.
❞ Viktigt att visa att livet som transmänniska inte automatiskt är dömt att vara tragiskt eller martyriskt. OTTO EKMAN kultur@hbl.fi