Pär Isberg tar Pippi Långstrump till Nationaloperan
När Pippi Långstrump intar Nationaloperan dansar hon streetdance och struntar i balettens regler.
Den svenske koreografen Pär Isberg omgiven av Nationalbalettens dansare Salla Eerola, Sari Ikonen och Mafalda Fideles.
Till den första förfrågningen om att göra ett dansverk utifrån Astrid Lindgrens älskade karaktär Pippi Långstrump, tackade den svenske koreografen Pär Isberg nej.
– Jag visste inte hur jag skulle ta mig an en nationalklenod. Hur gör vi Kalevala och Mumin på ett sätt som är fräscht och nytt och med vördnad för traditionen? Ingen hade gjort en dansversion av Pippi innan. Jag hade däremot sett förfärliga musikalversioner.
När han fick frågan av Madeleine Onne, då chef på Kungliga Baletten i Stockholm, i dag chef för Finlands nationalbalett, ledde den till ett helaftonverk med premiär 2005. Musiken var Georg Riedels och Stefan Nilssons.
Det är samma verk som Helsingforspubliken får se i slutet av november, men med några nya inslag. Till exempel utlovas lite finsk tango och färska inslag av streetdance framtagna av den finländske dansaren Akim Bakhtaoui.
Ja, Pippi har med andra ord inga tåskor och följer heller inte balettens regler i sitt rörelsespråk.
– Om det är en människa som inte har några regler, då kan hon inte ha en specifik dansstil. Hon måste ha en stil som fungerar i alla situationer, hon känner ingen skam för att dansa fult, hon får dansa hur hon vill. Streetdance, jazz, boogiewoogie och ballroom. Vi har inslag ur den klassiska balettrepertoaren, men de är Pippifierade.
Vad är det hos Pippi och hennes värld som du var intresserad av och ville förmedla? – Hon representerar fri vilja och är annorlunda än alla andra. Jag kände mig väldigt annorlunda när jag var liten. Alla andra verkade ha perfekta familjer med en mamma och en pappa, och jag hade frånskilda föräldrar. Senare upptäckte jag att det var många som hade det, men det förstod jag inte när jag var liten.
Pär Isberg konstaterar att alla hans helaftonsverk, från dansversionerna av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar och En herrgårdssägen till Ringaren i Notre Dame, liksom Pippibehandlar utanförskap.
– Ringaren hittas på kyrktrappan som liten bebis, är ensam i världen och får klara sig själv. Det är något i mig, jag har inte blivit hjälpt med någonting. Jag började i balettskolan själv för jag ville se hur teater fungerade inifrån och var för ung för att bli scenarbetare.
Pippis anarkism får Pär Isberg att minnas sin egen skolgång i den särskilda balettklassen på Norra Latin, den fina innerstadsskolan där han, ett förortsbarn, gick på grund av balettstudierna.
– En lärarinna var som Prussiluskan. Jag fick ställa mig upp vid bänken, utpekad. ”Vad ska det bli av dig,
Pär, om du inte kan adverbial?” Då blev jag Pippi Långstrump och sa att jag minsann inte ska bli ”någonting inom adverbial”. Hela klassen skrattade och hon blev så arg så det började ryka om henne. Det är den funktionen Pippi har.
Maoridans på Söderhavsö
Att skapa ett dansverk utifrån en litterär förlaga är alltid en utmaning, konstaterar Pär Isberg. Kruxet med Pippi var att Astrid Lindgrens arvingar krävde att dansversionen skulle utgå från böckerna, inte från tv-serien från sextio- och sjuttiotalet eftersom dess manus skrevs uttryckligen för tv-mediet.
– Men restriktioner är bra. Man ska inte bara göra om utan finna en väg in i det som är vårt arv, säger Pär Isberg.
Precis som man förnyat språket i Pippiböckerna i samband med ny
❞ Om det är en människa som inte har några regler, då kan hon inte ha en specifik dansstil.
Pär Isberg, koreograf
utgåvor fick Pär Isberg ta ställning till exempelvis n-ordet.
– Det intressanta med Söderhavsön är att Pippi kommer till människor som är fria. Ett fritt folk utan regler tog vi fasta på, inte hudfärgen. På Söderhavet blandas flera olika kulturer och vi skapade ett fantasiland där till exempel maorikulturen influerade dansstegen, säger Pär Isberg.
Det är fråga om en familjeföreställning och åldersrekommendationen är fem år och äldre. I den här typens verk ska det finnas något för alla åldrar, menar Pär Isberg.
– När jag var liten ville jag inte se småbarnsföreställningar, utan något jag kunde se upp till, även om jag inte alltid förstod. Man ska stimulera intellektet och inte gå ner till en lägre nivå. Det finns väldigt naiva inslag i föreställningen, nästan serietidning, lite mystiska inslag som voodoo och paradisfåglar som ska locka till sig en partner med sin dans, vilket är för de äldre i salongen. Peppi Pitkätossu har premiär på Nationaloperan 29.11.