Ok, dummer!
”För sextiotalisterna var fyrtiotalisterna då ett hinder och skulle bort. Undrar förresten, vad de tycker nu, själva i Orvaråldern …” HILKKA OLKINUORA är ordbrukare, präst och boomer.
”Ok, Boomer!” är den nyaste spottloskan i det verbala hatkriget. Den riktas mot så kallade baby boomers, fyrtiotalisterna, vi efterkrigsbarn.
Inget nytt i sig. Redan på åttiotalet stämplades vi som ”Jätteproppen Orvar” och senare som ”Köttberget”. För sextiotalisterna var fyrtiotalisterna då ett hinder och skulle bort. Undrar förresten, vad de tycker nu, själva i Orvaråldern …
Inget nytt här heller. Vid olika val uppmuntrar de unga varandra att rösta, ”annars stjäl gamylerna vår framtid och våra pengar”. Ikonen Greta vill få oss att skämmas för vad vi mot bättre vetande gjort och i synnerhet vad våra upplysta barn inte gör.
Att föra ett ålderskrig är dock ohållbart och de åldersrelaterande argumenten träffar sällan sina mål. Forskning visar till exempel att nutida mor- och farföräldrars värderingar liknar varandra mer än mellangenerationens, alltså våra karriärkåta barns. Mina mest radikala, roliga och realistiska väninnor är alla över åttio eller under tjugo. Och det var faktiskt inte vi, fyrtiotalisterna, som byggde Berlinmuren – det var vi som rev den.
Självklart var inte allt bättre förr. För tvåhundra år sedan kunde en av tio finländare läsa; nu är en av tio illitterat. Då dog 43 procent av barnen innan de hade fyllt fem; nu är bara siffrorna samma: 4,3 procent. Så något har de äldre generationerna gjort rätt, i den inget ont anande framtidsandan som i tv-serien Vår tid är nu.
Förstås får vi ångra de frankensteinare vi skapat: Den blinda tron på tillväxt. Den övermodiga individualismen. Den skenande marknadskapitalismen. Den aynrandska människosynen. Massvis med system som vägrar att självkorrigera sig, som vi, som växte upp i kybernetikens anda, trodde att skulle hända.
Men, innan du provoceras av – bokstavligen – slagordet ”Ok, Boomer” och börjar fundera på motstrategier, ta en närmare titt på dess innanmäte.
Denna boomertorped används mest av de så kallade millennierna eller generation Z, alltså de på åttiooch nittiotalet och respektive kring millennieskiftet födda. Enligt studierna är de toleranta – men av någon anledning tycks toleransen inte längre räcka till för att omfatta de äldre. Enligt studierna vill de inte bli kallade vid dessa namn – men av någon anledning är det helt schysst att själv slänga fram öknamn.
Varför gör de på detta viset? Svaret är enkelt: Frustration. Inför den globala maktlösheten. För att ingen lyssnar. För att inte bli tagen på allvar.
Nätlexikonet Dictionary.com påpekar, att egentligen hänvisar ”Ok, Boomer” inte till en viss ålder, utan till typ ”en äldre, arg, vit och trångsint man som motstår allt nytt, i synnerhet teknologi och gendertänkande, och inte bryr sig om hur hans beteende påverkar andra”. Det kan inte kriminaliseras som till exempel n-ordet, då objektet ändå sitter i en viss maktposition.
Så låt oss inte provoceras. Låt oss mötas i gemensamt ansvar oavsett ålder. Som Olli-Pekka Heinonen skrev nyss: ”Att erkänna sina misstag betyder inte att man överger sitt fokus eller hopp – tvärtom. Det är att bära sitt ansvar vidare.”
– Mediebolagen börjar få bråttom om de ska förstå generation Z.
Anni Lintula, en av Finlands främsta experter på unga människors medievanor, har just avslutat en tankeväckande föreläsning. Lintula sitter i A-lehdets ledningsgrupp och har avancerat från osäker reporter, som stängde in sig på toaletten och grät under sina första uppdrag, till att ha ansvar för att utveckla journalistiken tillsammans med dagens unga.
En inte alldeles lätt uppgift, för att uttrycka det milt. Hon sammanfattar vem generation Z är för oss, ett gäng nordiska medieledare, och jag borde förstås veta det för jag har sett beteendet med egna ögon. Men jag har inte förstått. Lintula ger mig flera välbehövliga aha-ögonblick.
Generation Z kallas också post-millennials på engelska. Lintula avgränsar tidsspannet till ungdomar födda mellan 1998 och 2010. Själv hör jag till generation X, född i slutet av 60-talet. Det är främst vi som är föräldrar till generation Z.
Det är bra att komma ihåg att detta inte är en exakt vetenskap men ändå värt en mässa eftersom sättet olika generationer beter sig på påverkar exempelvis arbetsmarknaden. När fyra eller fem generationer samsas på samma arbetsplats ställer det höga krav på förståelse eftersom våra infallsvinklar är mer olika än kanske någonsin tidigare i historien. Orsaken stavas digitalisering.
Några saker är speciellt intressanta med den uppväxande generationen Z. Många i beslutsfattande ställning har som jag växt upp i en analog värld men gått in i den digitala världen antingen av nyfikenhet och fri vilja eller tvingats in i den under motstånd. I ingetdera fallet har det handlat om intuitiv förståelse.
Generation Z är född in i det digitala med allt vad det innebär av smarta telefoner och sociala medier. Men de är inte den första generationen som är diginativ – däremot är det den generation som är mest digitalt mogen.
Det är när hon berättar det som Lintula ger mig min första aha-upplevelse.
Den här generationen breder inte ut sig på nätet som generationen före dem. Tvärtom aktar de sig för att lämna digitala fotspår. De snapchattar – och vips är budskapet borta lika snabbt som de förmedlat det. Om de har ett Instagramkonto är det högst troligen ett privat sådant, för utvalda. Få saker får dem så ursinniga som obetänksamma föräldrar som publicerar bilder på dem.
– De är sina egna utgivare – och de är strikta, säger Anni Lintula.
Jag tänker på mitt yrkesliv. Mediebranschen var framgångsrik i den analoga världen och agerade utifrån en modell som handlade om att nå ut till så många som möjligt – massan. Den gängse termen har till och med varit massmedier.
Tv, radio och tidningar har kallats forna tiders lägereldar, som alla samlades kring vid ett givet klockslag och som gav desamma referensramarna.
Lägereldsvärlden har inte funnits på ett tag nu men sättet att se på journalistik som en form av masskommunikation finns nog kvar i bakhuvudet på många journalister fortfarande. Tänk om det är helt fel utgångspunkt? Om mediebranschen ska lyckas bevara sin relevans finns det några grundläggande saker som vi behöver förstå.
Till exempel att innehåll för unga är dialog, inte monolog. Undersökningar har också visat att vi har 8 sekunder på oss för att fånga deras uppmärksamhet, i annat fall blir vi obönhörligen borttryckta från mobilskärmen.
Själva är de rasande skickliga på att berätta saker och använder mer visuella element som bilder och videor än text. Youtubers är deras idoler, inte bloggare som generationen före dem såg upp till.
Nu kan någon säga att ”ja, ja men också det här ändras från generation till generation och vi kan inte springa efter alla ungdomsnycker”.
Visserligen, men det verkar ändå vara något speciellt med generation Z som vi gör klokt i att förhålla oss till.
Det allra mest spännande är kanske att de är aktivister på ett annat sätt än generationerna före dem, min egen inberäknad.
Malala Yousafzai har redan fått Nobels fredspris. Greta Thunberg tar aktivismen ett steg längre och tackar nej till etablissemangets pris. Listan kommer att bli längre.
I aktivismen ligger att de agerar, utan att be om lov.
Anni Lintula betecknar dem som realister, inte optimister som generationen före dem.
– De är här, säger hon, för att förändra världen.
”I aktivismen ligger att de agerar, utan att be om lov.”