Intendenter fabriksarbetare?

SAMHäLLE Jämlikhet uppnås inte med att förakta de som jobbar på fältet. Min gamla musikerkompis, med vilken jag inte spelade ett enda verk av kvinnliga kompositörer, pratar i HBL (7.11) om ojämlikhet mellan könen i Uuno Klami-kompositionstävlingen. Det är bra att tala om obalans så länge det känns viktigt, men man borde inte förringa andra människor medan man gör det. Taru Leppänen upprepar beteende som känns nedsättande mot intendenter. När jag jobbade som intendent i Tapiola Sinfonietta skrev hon i Helsingin Sanomat (7.1.2012) om att intendenter inte uppfyller sin plikt att aktivt befrämja jämlikhet när det inte finns några premiärer av kvinnliga kompositörer i programmen för orkestrar. Hon kanske hade rätt angående premiärer och situationen har lyckligtvis förändrats sen dess.

Hon beskrev upprepade gånger intendenter med ordet tjänsteman (virkamies) fast Institutet för de inhemska språken redan då länge hade uppmanat folk att använda könsneutrala uttryck. I det här fallet skulle ordet tjänsteinnehavare (viranhaltija), som jag kallade mig, ha passat mycket bättre i en situation där nästan alla intendenter var kvinnliga.

I HBL jämför docenten i musikvetenskap och lektorn i genusforskning Leppänen intendenter med fabriksarbetare. Jag respekterar alla yrken, men visst är det stor skillnad i befattningsbeskrivning mellan de här två. Jag upplever Leppänens åsikter om inte som hatspråk så åtminstone mycket pejorativa mot yrkesutövare i en mycket krävande profession. Jag undrar vad hon kallar musiker i en värld där lönen tycks bestämma individens värde. Slavar?

FLYKTINGAR I HBL-artikeln (8.11) om judiska flyktingar 1938 (Hissapodden 3) finns många viktiga fakta, men också brister och oklarheter. Varför har artikelskribenterna inte tagit del av Svante Lundgrens bok I hjältens tid (2006) som mycket detaljerat berättar om det som hände i Finland 1938–1944?

Det var vid sidan av SylviKyllikki Kilpi ett flertal finlandssvenska politiker som gjorde en viktig insats när det gällde att stöda de judiska flyktingarna. En central insats gjordes av Atos Wirtanen, som då var riksdagsledamot, liksom K.H. Wiik. Ragni Karlsson var en tredje viktig faktor i den hjälporganisation som bildades för att hjälpa flyktingarna att kunna emigrera till Sverige, en rörelse som ledde till att bland annat via Närpes och Munsala ett stort antal flyktingar under 1943–1944 kunde ta sig över till Sverige.

Sebastian Lindberg som är en av de viktigaste källorna för artikeln säger också att av de judiska flyktingar som fick uppehållstillstånd i Finland 1938– 1939 ”var det ingen som stannade kvar i landet”. Åtminstone ett exempel på flyktingar som stannat kvar är Lisbeth Landefort (Krott), som gjort sig känd som framgångsrik operaregissör, men det finns eventuellt flera. Lindberg borde kanske ha gjort en noggrannare undersökning innan han drog sin slutsats. Det är dock viktigt att dra fram gömda fakta och därför är artikeln som sådan positiv.