Förlagen på jakt efter bortglömda romaner
En 70 år gammal roman om Kristallnatten, bländande noveller och ett manus bestående av lösa papper i en påse – alla blev de böcker som nu uppmärksammas postumt. Efter succén med John Williams ”Stoner” har förlagens jakt på oupptäckta pärlor intensifierats
Det var strax efter Kristallnatten 1938 som den tyske, judiske författaren Ulrich Alexander Boschwitz skrev romanen Resenären. Själv var han tvungen att fly Tyskland och boken gavs aldrig ut i hans hemland – inte förrän över 70 år senare. Manuset låg i ett gammalt arkiv på Nationalbiblioteket i Frankfurt, där en tysk förläggare läste det och publicerade det 2018.
På Bonnier i Sverige väcktes förläggaren Johanna Haegerströms intresse.
– Det som fick mig nyfiken på Resenären var att han började skriva den veckorna efter pogromerna 1938. Boken blir extra relevant eftersom det finns en sådan närhet i tiden, precis så här måste människor ha tänkt just då. Sedan är det en otrolig läsupplevelse, det är nästan som att läsa en thriller, säger hon.
En renässans
”Resenären” är en typ av bok som många förlag numera letar efter: förbisedda romaner med klassikerpotential. Ambitionerna att hitta oupptäckta pärlor fick nytt bränsle efter nyutgåvan av John Williams Stoner. Berättelsen om en lågmäld litteraturlärare nådde inte särskilt många läsare då den publicerades 1965. Men när nyutgåvan kom 2014, tio år efter Williams död, blev den oväntat en bästsäljare världen över.
– Jag tror att det efter Stoner finns en längtan efter att hitta den typen av oupptäckta pärlor, både hos bokhandel, läsare och förlag, så det kanske finns en öppenhet och lust att upptäcka. Det är väldigt roligt om klassikerna kan få tävla med nyheterna om läsarnas uppmärksamhet, säger Johanna Haegerström.
Varje år försöker hon hitta någon bok som inte har fått så många läsare som den förtjänar. Förra året var det Madonna i päls, av den avlidne turkiske författaren Sabahattin Ali.
Och fler författare har fått en renässans, som den amerikanska novellisten Lucia Berlin, vars Kväll i paradiset kommer i höst. Hennes Handbok för städerskor fick Maria Schottenius på DN att fråga sig: ”Var höll Lucia Berlin hus i alla våra litteraturförteckningar över amerikanska 1900-talsförfattare?”.
Även Agota Kristof nylanserades nyligen av Wahlström & Widstrand. Den ungerska författaren som skrev på franska var visserligen hyllad i den fransktalande världen – men för många svenska läsare blev hon en fascinerande ny bekantskap. Norstedts lanserar nästa år Anna Greta Wide, en poet som fallit i glömska och vars arvingar lämnade hennes texter till Litteraturbanken.
Korrigerar kanon
Även Gunnar Nirstedt på Nirstedt förlag har nyligen gett ut en uppmärksammad postum bok: Ola Juléns Afrikas verkliga historia, och i samband med det också debutboken Orissa. Han blev kontaktad av poeten Marie Lundquist och Daniela Floman som hade fått manuset av Ola Juléns mor.
– Ola Juléns poesi är unik på så sätt att den, särskilt i ”Orissa”, ger uttryck för en så gott som ren förtvivlan, utan litterära charader eller dimridåer. Och ändå är den långt ifrån konstlös – den är en förening av beräknad effekt och oförställd ärlighet som få andra har lyckats med, säger han.
Gunnar Nirstedt vänder sig emot den medielogik som kräver en säljande författare.
– Jag tror att ”berättelseindustrin”, med dess utbytbara enheter, specifika personfixering och allmänna skrävel skadar det mesta som är levande. Böcker som Juléns bidrar i stället med mer språk och fler nyanser, vilket är helt avgörande i vår tid.
Även Johanna Haegerström tycker att det är svårare att skapa intresse för en författare som har gått bort. Men hon ser utgivningen som en viktig chans att i efterhand korrigera kanon, det vill säga de verk som lyfts fram som viktigast.
– Det gör att vi läser författare som inte fick en chans när de levde, för att de kanske var marginaliserade av något skäl, som en kvinnlig författare är i en viss tid eller en afroamerikansk författare i USA i en viss tid, säger hon.
Aktualiseras
Ibland blir också romanen tematiskt aktuell igen. Resenären handlar om den judiske affärsmannen Otto Silbermann som plötsligt inser att han är nazisternas villebråd, och som räddar sig genom att stiga på ett tåg. Den är högst relevant för vår tid, tycker Johanna Haegerström.
– Han är naiv och godtrogen inför den politiska utvecklingen på ett sätt som jag upplever att många människor är i dag. Det är en beskrivning av hur hat normaliseras och hur vi börjar se på den andre på ett högst tvivelaktigt sätt. Den är både ett tidsdokument och en spegel för vår tid.
VäRLDSMUSIK
Hasse Walli Asamaan
Senegalese Night Koko Teatteri 9.11. Lördagens slutsålda spelning med Hasse Walli på Etnosoi blev en värmande nostalgitripp till 80-talets afromusik.
Nostalgiaspekten framhävdes särskilt då Hasse Walli i mellansnacket belåtet mindes sommaren då han med sina senegalesiska mbalaxmusiker spelade som husband på Fölisöns restaurang. Gruppen som då kallade sig Afroline blev en inspirationskälla för senare i Finland verksamma mbalaxgrupper som Galaxy.
Man kan med fog konstatera att de flesta västafrikanska musiker i Finland har en koppling till Walli eller Piirpauke-kollegan Sakari Kukko, som båda etablerat kontakter med lokala musiker under sina resor. Det tidiga Asamaan-materialet låter fortfarande relevant och Wallis kunnighet inom mbalax har upphöjt honom till en firad gitarrhjälte i Senegal. Där omtalas han som den unika finnen som spelar afrikansk musik som om han var uppvuxen med den.
Den färska Asamaan-sammansättningen som består av både veteraner och yngre förmågor hade ännu inte under lördagens spelning uppnått sin tajtaste spelform. Under hela första setet nosade bandet bara på det rätta svängspåret, men redan det applåderades tacksamt av publiken.
– Det gäller att hitta det rätta soundet och andan, konstaterade Walli hoppingivande strax innan pausen.
Det andra setet växte sig sakta men säkert till ett tätt svängpaket. Rane Diallo (sång, saxofon) och Hassan Bah (sång, tamburin) satte sprätt på smittande refränger och hela bandet klingade nu mer distinkt också för basspelet och slagverkens del.
Mbalax är framför allt danseggande musik men också synnerligen lämpad för briljerande soloinsatser, till exempel av gitarristen Walli och saxofonisten Eero Koivistoinen som spelar galant både jazz och afrikansk musik.
Om planerna på kommande Hasse Walli Asamaan-spelningar går i uppfyllelse, kan vi garanterat se fram emot konserter på hög nivå.