Dubbla känslor på jobbet
Det är någonting väldigt dubbelt med sjukhus. Det är fantastiskt att de finns, att samhället, vi, har lyckats åstadkomma något så magiskt som medicinsk vård. Samtidigt är det en deprimerande plats där de djupaste tragedier utspelas, dagligen.
Av alla tragedier tycker jag ändå att barn med livshotande skador tar priset. Jag jobbade i min ungdom på ett sjukhusbibliotek – fyra dagar i veckan på äldrevården och en dag i veckan på barnsjukhuset.
På äldrevården ordnade jag musikstunder. Vi samlades och lyssnade på musik som en grupp patienter hade valt. De berättade sina minnen och sedan spelade vi musiken. Lyssnade tillsammans, andäktigt.
Jag glömmer aldrig den finska kvinnan som varit gift med en österrikisk dirigent och som alltid ville lyssna på Robert Schumanns pianokvintett i ess dur. Tårarna rann på henne samtidigt som hon var så oerhört tacksam efteråt.
Satchmo, alltså Louis Armstrong, ville mannen som fått båda benen amputerade, höra. Han hade fantomsmärtor i de ben som inte längre fanns. Ibland spelade jag ett parti schack med honom för att han lättare skulle glömma smärtan.
❞ Många av patienterna pratade med mig om döden, någon var rädd för den, andra väntade tålmodigt in den, någon tyckte att den inte kunde komma fort nog.
Jag hängde också upp tavlor på patienternas rum. De fick byta tavla en gång i veckan om de ville, men man fick inte ha en tavla för länge, då fanns det andra som blev avundsjuka.
Många av patienterna pratade med mig om döden, någon var rädd för den, andra väntade tålmodigt in den, någon tyckte att den inte kunde komma fort nog.
Jag lärde mig oväntat mycket om musik och konst de åren jag jobbade där. Jag lärde mig också så mycket om människor – om hur olika vi är och hur mycket visdom det finns i den äldre generationen. En dag i veckan gick jag till barnsjukhuset. Hur det var? Fruktansvärt! Jag minns nästan ingenting av det, det vill säga: jag har förträngt det! Jag minns inte vilken veckodag jag gick dit. Jag minns nog, men jag vägrar plocka fram minnena – barnen som fått en cancerdiagnos och som skulle gå bort inom ett eller ett par år. Ibland grät jag när jag gick hem efter en arbetsdag där.
Jag är oerhört imponerad av alla dem som sliter i vården i dag. Men för dem som jobbar med de sjukaste barnen, för dem känner jag ren och skär beundran. Jag skulle aldrig orka – men det är tur att ni gör det!