50 nyanser av brunt
Minnet av tiden med general Francos fascistiska diktatur höll högerextrema politiska krafter på mattan i Spanien i bara fyra decennier. Partikartan efter söndagens val liknar det nya normala i Europa.
Trilogin Fifty shades of Grey (Femtio nyanser av grått) såldes i miljonupplagor världen över, men enligt många recensenter stod den erotiska bästsäljaren knappast för något nytt även om också filmerna blev en kassasuccé.
Samma sak kunde man säga om de många partierna i olika nyanser av brunt som i dag lockar väljare runtom i Europa. De står minsann inte för något nytt. Många är ärkekonservativa, intoleranta, inåtvända, nationalistiska och i många fall rasistiska på ett sätt som man trodde att inte skulle återvända efter den mörka historia de här partiernas föregångare har.
Men samlingen av nya bruna framgångspartier bara ökar. Nu är den färgen tillbaka och tydlig även på den spanska partikartan.
Ett svep över det politiska läget på kontinenten är inte upplyftande. Polen och Ungern är i en klass för sig, där är ett auktoritärt statsbygge redan långt hunnet. På Balkan är nationalismen ständigt närvarande i olika former och intensitet.
Nationalkonservativa Alternativ för Tyskland har i år haft stora framgångar i regionvalen i Tysklands östra delar och ligger i opinionsmätningar på nationell nivå jämsides med gamla storpartiet Socialdemokraterna. Österrike var bland de första länderna där högerpopulistiska partier dök upp i modern tid. Även om Frihetspartiet nu har backat åtminstone tillfälligt efter en korruptionsskandal så har de politiska vindarna fört det nu dominerande folkpartiet långt högerut.
Italienaren Matteo Salvini har vuxit till en frontfigur för hela den bruna rörelsen i Europa. Även om han gjorde en politisk tabbe genom att lämna regeringen tidigare i år är han inte på något sätt uträknad. Opinionsmätningar visar att hans Lega är det överlägset populäraste partiet i Italien just nu. I Frankrike är Marine Le Pen och hennes Nationell samling sedan länge en maktfaktor.
Norden skiljer sig inte på något positivt sätt från den allmänna utvecklingen. Sannfinländarna toppar opinionsmätningarna i Finland medan Sverigedemokraterna hotar sossarna i Sverige som största parti.
I Estland har högerpopulistiska Ekres valframgångar och medverkan i regeringen satt tydliga spår.
Spanien kan nu anslutas till den långa listan över länder där högerextrema, nationalistiska och populistiska partier har blivit en betydande politisk kraft. Det är knappt 45 år sedan general Franco dog och alla jublade då fascismen föll i Spanien, men nu är de mörka krafterna tillbaka genom Vox.
Partiordförande Santiago Abascal hyllar öppet Franco, så det är inte något tvivel om vad hans parti står för och vill. 3,6 miljoner spanjorer gav sin röst och sitt stöd för detta ärkekonservativa, nationalistiska parti.
Vox, som 2016 fick endast 0,2 procent av rösterna, kom in i parlamentet i Madrid i det föregående parlamentsvalet i april. I söndagens val mer än fördubblade partiet sina mandat med drygt 15 procent av rösterna. Man har fullt ut dragit nytta av de nationalistiska känslor Kataloniens självständighetsiver har väckt bland alla spanjorer som vill se ett helt och enat Spanien.
Vox samlade säkert också röster bland spanjorer som är trötta på de gamla partierna som inte lyckas få fungerande regeringar till stånd.
Men liksom i så många andra länder där nya extrempartier gör sig gällande försvåras regeringsbildningen nu i Spanien, där det har varit oerhört svårt redan tidigare. Fyra parlamentsval på lika många år talar sitt tydliga språk.
Vox framgångar kan ha olika inverkan på de förestående regeringsförhandlingarna. Partiet är nu redan tredje störst i landet och kan inte nonchaleras. Samtidigt kan just detta faktum leda till att de etablerade och traditionella partierna är mer kompromissvilliga än tidigare för att hålla högerextremisterna borta från makten.
Att tvinga fram ytterligare ett parlamentsval skulle antagligen ge Vox ännu fler röster.