Så här ser polariseringen ut

”Det är inte första gången jag läser att en person har tankar som innebär att min existens här är minst sagt ett problem.”

Yles journalist Sean Ricks åkte till norra Finland och intervjuade ett par, vars världsbild utifrån den artikel han skrev verkar lika fascistisk som Nazitysklands arkitekters. Efter att den publicerades har den diskuterats på sociala medier och journalisten, Yle och de som delat artikeln med en neutral eller till och med positiv kommentar har tillrättavisats och kritiserats. Hit har vi alltså kommit – så här ser polariseringen och de sociala bubblorna ut i hela sin prakt.

Då jag läste artikeln började jag må psykiskt dåligt i takt med att texten framskred. De här tankarna var inte nya, och inte var det heller första gången jag läser på finska om att en i Finland bosatt person har tankar som innebär att min existens här är minst sagt ett problem. Jag försökte klargöra vad det var som störde mig så mycket med texten, och jag kom fram till att jag var ledsen för journalistens skull – som jobbar för en stor institution vars arbetsgemenskap skickar honom på uppdrag för att bada bastu med folk som ifrågasätter hans mänsklighet.

Faktum är väl ändå att det inte är min uppgift att sörja för den här journalistens skull, han är en vuxen människa och ett proffs och jag projicerar snarast mina egna känslor. Jag skulle själv bli ledsen om man på min arbetsplats tänkte att det är okej att skicka mig i bastu för att prata med folk som odlar en fascistisk ideologi. I själva verket skulle jag också vara orolig för arbetsgemenskapens förmåga att identifiera och förstå samhälleliga frågor och se mig som en människa.

Artikeln synliggör en samhällelig verklighet och i det avseendet har den sina förtjänster. En av de frågor som ställts i diskussionen som följde är om Yle är den rätta plattformen för en sådan artikel, och om inte, var hör den i så fall hemma? En del debattörer efterlyste också mer kunskap av journalisten för att ifrågasätta det fascistiska budskapet och erbjuda läsaren fakta.

Det här är hur som helst verklighet i Finland i dag. Vi har en massa journalister vars kunskap om samhälleliga frågor inte når upp till den nivå den borde. Journalister som inte känner till historien eller den kamp som minoriteter för och fört. I själva verket tänker jag att artikelns förtjänst ligger just i att den visar oss verkligheten sådan som den är, inte sådan som vi vill att den ska vara. Kritiken skapar ett tryck på mediehusen att skärpa sig, och det behövs. Men den kunde gärna vara mer exakt.

Vad gäller att göra fascismen mer vardaglig har varken journalisten eller de intervjuade någon reell makt att påverka samhället eller dess strukturer. De beslutar inte om utbildning, arbetsplatser, bostadspolitik eller nivån på tjänsterna för personer med funktionshinder, eller om ifall homosexuella män får donera blod i vårt samhälle. Tvärtom, faktiskt. De intervjuade förde också fram att Jussi Halla-aho har inspirerat dem. Alltså ordföranden för ett riksdagsparti. Påverkandet går i deras riktning, inte från dem uppåt i hierarkin. Och en journalists uppgift är att rapportera om det som händer och gärna också erbjuda ett sammanhang.