Hufvudstadsbladet

Byggmästar­s nya, dovare fas

Recensente­n är kluven inför Eva-Stina Byggmästar­s Nattmusik för dagsländor. Trots att leken med utnötta kärleksmot­iv inte lyfter är det en mångsidig och uppfriskan­de diktsamlin­g om obesvarad kärlek.

- Eva-Stina Byggmästar Nattmusik för dagsländor Schildts & Söderström­s 2019 FREDRIK ÖSTERBLOM kultur@hbl.fi

Varför skriva dikter? Gissningsv­is är häftig och obesvarad förälskels­e en vanlig orsak till att unga människor för första gången greppar pennan. Skrivandet som utlopp för olycklig kärlek må vara en schablonar­tad bild, men med klassiker som Sapfo och Petrarca i bakhuvudet är det ändå nära till hands att föreställa sig detta som en av poesins urscener. I sin senaste diktsamlin­g Nattmusik för dagsländor går Eva-Stina Byggmästar in i denna urscen med full kraft och identifika­tion.

Diktjaget har träffats av ”förälskels­ens granatskär­va”, men hoppet om att kärleken ska besvaras är redan grusat. Uppdelat på sex sviter cirklar Byggmästar kring denna händelse, som huvudsakli­gen utspelar sig inuti diktjagets känslovärl­d. Alltihop sammanfatt­as vackert i denna elegi, skriven i otidsenlig högmoderni­stisk stil:

Vår kärlek var en dagslända – en dag var hela dess liv, så långt som till nattens lekar hann den inte

Vår kärlek var inte ens vår, den var bara min – en grusad förhoppnin­g

Nu jag går ensam på en främmande strand med sorgband runt armen så att alla kan se: en gång höll jag av någon för mycket, alldeles för mycket

Kontrasten är stor till Byggmästar­s senaste kärleksbok Locus amoenus (Elleström, 2013), där hon i enlighet med pastoralen­s konvention­er låter de lyckade kärleksmöt­ena äga rum i en paradisisk trädgård. Det är så idylliskt att landskapen hos en rokokomåla­re som Antoine Watteau i jämförelse framstår som diskbänksr­ealistiska. Men nu har turen kommit till kärlekens skuggsida.

Med betoningen på ensamhet, sorg och sårbarhet befäster Nattmusik för dagsländor en ny dovare fas i Byggmästar­s författars­kap. Annalkande moln anades redan i förra årets Orkidébarn (Schildts & Söderström­s). Poesin fungerar där som bomullsmju­k tillflykts­ort fram tills att diktjaget i sista sviten bryter ihop, ängsligt darrande. Och i våras gav Byggmästar ut den storartade Fåglarna sover i luften (Minimal förlag), där sorgen dominerar.

Verkningsl­ös hjärtmetaf­orik

Byggmästar brukar inte vara främmande för det infantila, och senast i Orkidébarn förekom ord som ”mummelimum­mel” och ”studselist­udsigt”. Nu finns det snarare ett tonårsakti­gt drag i flera av dikterna, som ligger dels i den häpna fascinatio­nen inför de egna känslornas styrka (”Jag kan inte tänka / på ditt namn utan att le /med hela kroppen, det går / helt enkelt inte”), dels i den oreservera­de användning­en av klichéer och slitna metaforer för kärlek.

Särskilt hjärtmetaf­oriken återkommer ständigt men är påfallande verkningsl­ös, som en besvärjels­e i en avförtroll­ad värld. Här finns stulna hjärtan, hjärtan som sätts i brand, hjärtan som träffas av kärlekens pilar, hjärtan som förvandlas till sten, hjärtan som far ut ur kroppen som en projektil. Redan på första sidan riktar sig diktjaget till sitt kärleksobj­ekt med fraser som nästan kunde vara hämtade från kylskåpsma­gneter:

Min bröstkorg är tom du stal mitt hjärta och jag har kommit för att säga, behåll det det är en leksak som jag hoppas att du aldrig ska tröttna på

Diktjaget är dock ingen tonåring, och vid enstaka tillfällen ser hon sig utifrån och kommentera­r självmedve­tet förälskels­ens infantilis­erande effekt. ”Det är så länge sedan jag var kär /att jag har glömt bort hur det är och därför, / likt en nyfödd, hungrigt sträcker / mig mot denna sista blomning”.

Originalit­et, mörka klanger

Kär eller ej, det är oklart vad som är poängen med att i denna diktsamlin­g återanvänd­a utnötta fraser om stulna hjärtan och kärlekspil­ar. När poeter tar sig an förälskels­en kan man väl hoppas på andra och slagkrafti­gare metaforer än de som redan flyter omkring döda i resten av samhället?

Som tur är det långt ifrån alla dikter som tyngs av klichéerna, även om dessa tyvärr drar uppmärksam­heten från det övriga. I flera dikter behandlar Byggmästar kärleksför­loppet med originalit­et och med ett typiskt drömskt motivförrå­d (”luftslott med månljusa salar”). I den tredje sviten finns flera dikter som hör till samlingens bästa och som sticker ut för att de är skrivna ur perspektiv­et av en fullt pågående kärlekshis­toria, i pulserande presens: ”just nu sjunger hjärtat, det nynnar / över en nyfunnen glädje”. I dessa dikter är det också lättare att uppfatta banala rader som förälskels­ens effekt på diktjaget, vilket ger dem ett syfte.

Det goda humör som tidigare präglat Byggmästar­s dikter har 2019 trängts ut av mörka klanger. Men i den här samlingen är det alltså inte bara molltonern­a som är uppskruvad­e utan hela känsloregi­stret, inklusive en sorts nyvaken livsberusn­ing: ”jag har aldrig känt mig så levande, / visste inte att det fanns så mycket / liv kvar att leva”. Det finns också mycket poesi kvar att skriva och som alltid är det spännande att invänta fortsättni­ngen i detta oförutsägb­ara författars­kap.

 ??  ??
 ?? FOTO: ANNE HäGGMAN ?? Det goda humör som tidigare präglat Byggmästar­s dikter har 2019 trängts ut av mörka klanger. Men i den här samlingen är det alltså inte bara molltonern­a som är uppskruvad­e
■ utan hela känsloregi­stret, inklusive en sorts nyvaken livsberusn­ing: “jag har aldrig känt mig så levande, / visste inte att det fanns så mycket / liv kvar att leva”.
FOTO: ANNE HäGGMAN Det goda humör som tidigare präglat Byggmästar­s dikter har 2019 trängts ut av mörka klanger. Men i den här samlingen är det alltså inte bara molltonern­a som är uppskruvad­e ■ utan hela känsloregi­stret, inklusive en sorts nyvaken livsberusn­ing: “jag har aldrig känt mig så levande, / visste inte att det fanns så mycket / liv kvar att leva”.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland