Byggmästars nya, dovare fas
Recensenten är kluven inför Eva-Stina Byggmästars Nattmusik för dagsländor. Trots att leken med utnötta kärleksmotiv inte lyfter är det en mångsidig och uppfriskande diktsamling om obesvarad kärlek.
Varför skriva dikter? Gissningsvis är häftig och obesvarad förälskelse en vanlig orsak till att unga människor för första gången greppar pennan. Skrivandet som utlopp för olycklig kärlek må vara en schablonartad bild, men med klassiker som Sapfo och Petrarca i bakhuvudet är det ändå nära till hands att föreställa sig detta som en av poesins urscener. I sin senaste diktsamling Nattmusik för dagsländor går Eva-Stina Byggmästar in i denna urscen med full kraft och identifikation.
Diktjaget har träffats av ”förälskelsens granatskärva”, men hoppet om att kärleken ska besvaras är redan grusat. Uppdelat på sex sviter cirklar Byggmästar kring denna händelse, som huvudsakligen utspelar sig inuti diktjagets känslovärld. Alltihop sammanfattas vackert i denna elegi, skriven i otidsenlig högmodernistisk stil:
Vår kärlek var en dagslända – en dag var hela dess liv, så långt som till nattens lekar hann den inte
Vår kärlek var inte ens vår, den var bara min – en grusad förhoppning
Nu jag går ensam på en främmande strand med sorgband runt armen så att alla kan se: en gång höll jag av någon för mycket, alldeles för mycket
Kontrasten är stor till Byggmästars senaste kärleksbok Locus amoenus (Elleström, 2013), där hon i enlighet med pastoralens konventioner låter de lyckade kärleksmötena äga rum i en paradisisk trädgård. Det är så idylliskt att landskapen hos en rokokomålare som Antoine Watteau i jämförelse framstår som diskbänksrealistiska. Men nu har turen kommit till kärlekens skuggsida.
Med betoningen på ensamhet, sorg och sårbarhet befäster Nattmusik för dagsländor en ny dovare fas i Byggmästars författarskap. Annalkande moln anades redan i förra årets Orkidébarn (Schildts & Söderströms). Poesin fungerar där som bomullsmjuk tillflyktsort fram tills att diktjaget i sista sviten bryter ihop, ängsligt darrande. Och i våras gav Byggmästar ut den storartade Fåglarna sover i luften (Minimal förlag), där sorgen dominerar.
Verkningslös hjärtmetaforik
Byggmästar brukar inte vara främmande för det infantila, och senast i Orkidébarn förekom ord som ”mummelimummel” och ”studselistudsigt”. Nu finns det snarare ett tonårsaktigt drag i flera av dikterna, som ligger dels i den häpna fascinationen inför de egna känslornas styrka (”Jag kan inte tänka / på ditt namn utan att le /med hela kroppen, det går / helt enkelt inte”), dels i den oreserverade användningen av klichéer och slitna metaforer för kärlek.
Särskilt hjärtmetaforiken återkommer ständigt men är påfallande verkningslös, som en besvärjelse i en avförtrollad värld. Här finns stulna hjärtan, hjärtan som sätts i brand, hjärtan som träffas av kärlekens pilar, hjärtan som förvandlas till sten, hjärtan som far ut ur kroppen som en projektil. Redan på första sidan riktar sig diktjaget till sitt kärleksobjekt med fraser som nästan kunde vara hämtade från kylskåpsmagneter:
Min bröstkorg är tom du stal mitt hjärta och jag har kommit för att säga, behåll det det är en leksak som jag hoppas att du aldrig ska tröttna på
Diktjaget är dock ingen tonåring, och vid enstaka tillfällen ser hon sig utifrån och kommenterar självmedvetet förälskelsens infantiliserande effekt. ”Det är så länge sedan jag var kär /att jag har glömt bort hur det är och därför, / likt en nyfödd, hungrigt sträcker / mig mot denna sista blomning”.
Originalitet, mörka klanger
Kär eller ej, det är oklart vad som är poängen med att i denna diktsamling återanvända utnötta fraser om stulna hjärtan och kärlekspilar. När poeter tar sig an förälskelsen kan man väl hoppas på andra och slagkraftigare metaforer än de som redan flyter omkring döda i resten av samhället?
Som tur är det långt ifrån alla dikter som tyngs av klichéerna, även om dessa tyvärr drar uppmärksamheten från det övriga. I flera dikter behandlar Byggmästar kärleksförloppet med originalitet och med ett typiskt drömskt motivförråd (”luftslott med månljusa salar”). I den tredje sviten finns flera dikter som hör till samlingens bästa och som sticker ut för att de är skrivna ur perspektivet av en fullt pågående kärlekshistoria, i pulserande presens: ”just nu sjunger hjärtat, det nynnar / över en nyfunnen glädje”. I dessa dikter är det också lättare att uppfatta banala rader som förälskelsens effekt på diktjaget, vilket ger dem ett syfte.
Det goda humör som tidigare präglat Byggmästars dikter har 2019 trängts ut av mörka klanger. Men i den här samlingen är det alltså inte bara molltonerna som är uppskruvade utan hela känsloregistret, inklusive en sorts nyvaken livsberusning: ”jag har aldrig känt mig så levande, / visste inte att det fanns så mycket / liv kvar att leva”. Det finns också mycket poesi kvar att skriva och som alltid är det spännande att invänta fortsättningen i detta oförutsägbara författarskap.