Nostalgiska operettminnen från en svunnen tid
Operettvänner med nostalgiskt sinnelag har i skivan med Ilona Koivisto fått en ny platta att snurra på skivtallriken.
Ilona Koivisto
Muistathan kai... Dirigenter George de Godzinsky, Arthur Fuhrmann och Harry Bergström. Medverkande sångare Usko Viitanen, Hannu Heikkilä, Veijo Varpio, Timo Mustakallio, Eero Erkkilä, Matti Lehtinen och Stig Fransman. (Finlandia Classics)
På 1950- och 1960-talen spelade man ofta operett på Nationaloperan och i Helsingfors därtill också huvudsakligen på Svenska Teatern och Operettiteatteri i Kulturhuset. Dessutom gjorde både Rundradion och MTV inspelningar av operettnummer under ledning av George de Godzinsky och Arthur Fuhrmann. Några av dessa har bevarats och finns på minnesalbumet som Tero Halvorsen har sammanställt med primadonnan Ilona Koivisto (1925–2016) i blickpunkten.
Artisterna på gamla operan var förbluffande mångsidiga. Ilona Koivisto sjöng med framgång ett sjuttiotal roller och jag minns henne med värme i så pass olika roller som exempelvis Tatiana i Eugen Onegin och Violetta i Traviata. Rösten var underbart ren med skön klang, tekniken smidig och så såg hon bra ut. Inte att undra på att hon också sjöng operett.
På den nyutgivna skivan finns 17 arior eller duetter ur några av de mest älskade operetterna. Visst hör man att de gamla TV-produktionerna
naturligtvis inte lever upp till de stora inspelningar man gjorde med stor budget och lyxorkestrar i Mellaneuropa. Å andra sidan var både Fuhrmanns och Godzinskys stil i princip tagna helt på bettet. Med ett undantag (Rombergs The New Moon) sjungs allt på finska – så gjorde man på den tiden. Det tar bort en del av autenticiteten men väcker många minnen.
Vill man plocka fram några speciella nummer, så må det då vara de ståtliga entrésångerna ur Kálmáns Grevinnan Maritza och Csardasfurstinnan tolkade med säker prakt och varför inte den suggestiva tolkningen av Hör ich Cymbal Klänge ur Zigeunerliebe av Lehár med Wolde Jussilas fina violinsolo. Med sig har Koivisto några potentiellt superintressanta partner i duetterna, bland andra Hannu Heikkilä, Veijo Varpio, Timo Mustakallio och Usko Viitanen, men deras bidrag får inte mycket utrymme i primadonnans skugga.
Detta är således en skiva för vänner av operett med gott minne och ett mycket nostalgiskt sinnelag.
En doft av persilja och citron svävar i luften på Café Rouge den här måndagseftermiddagen. Företagaren Maggie Lindholm och hennes kock Imad Makar förbereder falafel, tabbouleh och hummus, klassiska libanesiska maträtter, för ett cateringuppdrag inför kvällen. De sista lunchgästerna sitter kvar, men annars har rusningen lagt sig och Lindholm hinner slå sig ner en stund för att prata om nya Café Rouge, som är en filial till det ursprungliga kaféet i familjeföretaget.
– Jag har drivit kaféet med samma namn på Urho Kekkonens gata i sju år och var intresserad av att utvidga verksamheten. När Luckan hörde av sig och frågade om jag ville starta kafé här blev jag överlycklig – Luckan står för alla goda saker som jag tror på. Jag är privilegierad som får vara en del av den goda gemenskapen som finns på Luckan, säger den sprudlande glada och hjärtliga företagaren.
Maggie Lindholm känner att hon har gjort sitt inom fine dining, hon var en gång delägare i den libanesiska restaurangen Farouge, som hennes syster med man fortfarande driver i Helsingfors. Nu vill hon satsa helhjärtat på husmanskost från hela världen, tillredd med kärlek, lokala ingredienser och en stor nypa libanesiska smaker.
– När man blir äldre vill man att livet, maten och människorna runtomkring en ska vara okomplicerade och positiva. Sådan är stämningen här på Luckan och jag gör mitt bästa för att maten ska vara likadan.
Förstår svenska flytande
Maggie Lindholm är trots sitt finlandssvenska efternamn född i Libanon och som hemspråk talar hon libanesiska med fransk accent. Till Finland flyttade hon 1988 och en tid var hon gift med en finlandssvensk man, därav efternamnet.
– Jag har en helt finlandssvensk dotter, hon blir student i vår. Jag förstår svenska flytande, men jag pratar bara enstaka meningar. Svenska är egentligen ganska lätt, språket har över tusen ord gemensamt med franskan som jag pratar flytande. Min målsättning är att jag ska börja prata mera svenska här på Luckan, säger Maggie Lindholm på finska.
Hon driver de bägge Rouge-kaféerna tillsammans med sin man Tony Bitar så att de turvis jobbar på vardera adressen.
– Det är bäst så, vi behöver inte vara tillsammans hela dagarna. Jag rekommenderar inte att makar jobbar ihop hela tiden, det är så skönt att komma ifrån varandra ibland, säger Lindholm ärligt och glatt.
Under samtalets gång stiger ägarinnan ofta upp och hälsar nya kunder välkommen med kramar, kindpussar och hjärtliga hälsningsfraser. De medfödda sederna från Mellanöstern delar hon frikostigt med sig av till oss något stela finländare.
Stans mustigaste grytor
På kaféet serverar Lindholm luncher tillredda efter sina egna recept och ett urval kaféprodukter.
– Många kunder berömmer min lasagne och jag vet att många unga män kommer hit för att äta mina grytor, som jag alltid tillreder av färska råvaror, de kan innehålla kött eller grönsaker. En manlig matbloggare utsåg mina grytor till de mustigaste i hela Norden. I mitt kök förekommer inte frysprodukter. Jag är också noga med att ta allt tillvara, vi slänger inte bort mat här.
När Maggie Lindholm reser runt i världen föredrar hon att äta det som landets fattiga äter, de maträtter som blir till när man kokar soppa på en spik, eller det hon på italienska kallar cucina povera.
– Det är ingen konst att laga god mat av dyra råvaror, det är de som kan trolla fram delikata portioner av billiga råvaror som är riktigt duktiga kockar. I Finland skulle jag säga att rotfrukter och svampar hör till den här kategorin av råvaror – av dem kan man tillreda de underbaraste måltider!
Café Rouge på Luckan finns på Georgsgatan 27 i Helsingfors.