Barn spår vuxnas framtid
Vad händer när barnen får tala och vuxna tvingas lyssna? Den italienska konstnären Francesca Grilli gör en grupp Helsingforsbarn till siare i verket Sparks som visas under Baltic Circle-festivalen.
– Det känns konstigt, i allmänhet är det ju de vuxna som befaller, säger tioåriga Uma Chauhan. Hon får medhåll av nioårige Otso Viinikainen:
– Det här är kul och spännande eftersom vuxna annars bestämmer.
Uma Chauhan och Otso Viinikainen deltar i fem workshoppar där de tillsammans med andra barn lär sig kiromanti, konsten att spå i handflatan. I den italienska konstnären Francesca Grillis performance läser barnen nämligen bokstavligen de vuxnas framtid.
– Det finns en regel, den vuxna får inte tala. Gör hen det avbryter barnet läsningen. På det här sättet tvingas den vuxna att lyssna, förklarar Francesca Grilli.
Verket Sparks visas i Helsingfors under den internationella scenkonstfestivalen Baltic Circle. Det är en grupp lokala barn som framför verket och samarbetspartner är Annegården, konstcentret för barn och unga.
– Barnen får möjlighet att uttrycka sig utifrån sina känslor. Barnet måste fokusera på sina tankar och känslor, något som barn i dag sällan får rum att göra. Genom att ge dem möjligheten får de också ansvaret att säga något till de vuxna om sig själva och om framtiden, säger Grilli.
Det finns inga färdiga repliker, barnen får improvisera men inom ramen för de regler som finns för att spå i händer.
– Jag är en mamma själv och jag tycker det är viktigt att ge barnen en struktur för då kan de vara fria.
Vill påverka attityder
Klimatförändringen är ett konkret fall där vuxnas beslut har avgörande konsekvenser för kommande generationer.
– Om man tänker på klimatförändringen så är det definitivt vårt mänskliga beteende som skapat den här röran, men i grunden finns det en attityd hos människan som vi tycker är ännu intressantare att undersöka och påverka.
Föreställningen har tidigare satts upp i Italien, Nederländerna och Estland. I varje land förverkligas konceptet med lokala barn. Det är medskaparen, poeten Azzurra D’Agostino som håller i workshopparna för barnen.
– Barnen får använda sin fantasi och kreativitet, något som är lite blockerat i vårt samhälle, säger Azzurra d’Agostino.
Hon påpekar att även om det krävs lite uppvärmning förvaltar barnen alltid sitt uppdrag samvetsgrant.
– Barn är jätteansvarstagande. De vet att de har makten det här ögonblicket och de vill använda den.
Handen ett pass
Både Francesca Grilli och Azzurra d’Agostino började den konstnärliga processen med att lära sig spå i händer – tror de då på att det går att läsa framtiden i handflatan?
– Å ena sidan är det en teknik för att läsa av kroppen. Handen är ett pass, vi använder fingeravtryck för att identifiera och handen är därmed den del av kroppen som alltid är en del av samhället.
– Sedan finns det ett missförstånd om att den som läser handen är någon man inte kan lita på. Den aspekten tycker jag inte är intressant och jag försöker visa att det egentligen inte spelar någon roll.
– En spådom är alltid en tolkning av det förflutna och nuet. Ditt förflutna och ditt nu ger nycklar till framtiden, säger Azzurra d’Agostino.
Alltid ”vanliga” människor
Francesca Grilli, född 1978 och bosatt i Bologna, har sedan 00-talet arbetat med video, ljudinstallationer och performance. Orakel förekommer alltid i hennes verk och en annan röd tråd är att hon i stället för skådespelare använder ”vanliga” människor i verken.
– Jag har bara en gång använt en professionell skådespelare, min man, men då var det i rollen som min man. Jag har inte haft behov av proffs eftersom jag inte alls skapar fiktion. De verkliga människorna har med sig sina erfarenheter och berättelser i mina verk.
I The Forgetting of Air 2016 andades personer med flyktingbakgrund in i konformade instrument. Verket anknöt till den humanitära katastrofen på Medelhavet – de som uppträdde hade själva riskerat att kvävas eller drunkna.
I Moth 2009 uppträdde en sångerska med albinism framför en stark ljuskälla (albinism gör kroppen känslig för ljus) och i The Conversation 2010 lyssnade en döv person på musik genom ljudvibrationerna och sjöng på italienskt teckenspråk.
– Min konstsyn är bunden till det personligt upplevda. Jag brukar förena tillstånd som vi vanligen inte matchar och undersöka föreningen.