Välkommen till djungeln, adjö börsen!
Finska börsbolag reas ut. Makten glider oss ur händerna medan både aktieägarna och regeringen sover en törnrosasömn. Riskaptiten saknas.
God jakt i djungelns snår åt er, som lyden Djungelns lag!”. Så inleds novellsamlingen Djungelboken (1894) av Rudyard Kipling, för övrigt tidernas yngste vinnare av Nobels litteraturpris. Hans anseende dalade förresten med åren till följd av hans positiva syn på imperialismen.
En enkel regel gäller både på börsen och i djungeln: den som inte växer sig stor och stark tenderar förr eller senare att bli uppäten. På 2000-talet har kring 100 företag försvunnit från Helsingforsbörsen. I åtta av fallen är orsaken konkurs, i de övriga i regel övertagande av utländsk budgivare.
År 2017 avnoterades Sponda, PKC och Affecto för en samlad summa på 2,4 miljarder euro. I fjol betalade kineser, britter, svenskar respektive norrmän hela 6,1 miljarder för klenoder som Amer Sports, Technopolis, Pöyry och Kotipizza. I våras och somras trädde norrmän (Telenor) och fransmän (Loxam) in för att köpa DNA samt Ramirent. Förra veckan kom bud in på Hoivatilat, Pihlajalinna och Cramo. Ägarna säljer bort börsgräddan slev för slev, kvar på Helsingforslistan blir närmast företag av andra kalibern.
Munsbitar, ur köparens perspektiv – så framstår finländska bolag med utländska ögon sett. Skälen är delvis skattemässiga. Mer än en tredjedel av företagen på Helsingforsbörsen befinner sig på menyn, enligt nyckeltalet EV/EBIT som visar hur bolaget värderas i förhållande till rörelseresultatet justerat för skulder. Annorlunda uttryckt: hur många år tar det för företaget att generera sitt skuldfria rörelseresultat, allt annat lika. Enligt denna måttstock är bland annat bolag som Nokia, Fiskars, Rovio och Honkarakenne i farozonen.
En annan generell förklaring är finländska bolags bristande förmåga, mod eller vilja (eller alla tre) att för egna muskler ta sig in på stora, utländska marknader. Det finns alltför många framgångsrika, internationella företag i Finland som inte växer. Tillväxt kräver en djärv, skicklig och beslutsam företagsledning. Vem som helst kan presentera skenbart goda argument för att inte köpa upp en rival ”just nu”, eller för att avvakta med den där stora investeringen. Tillväxthungern saknas. Släpper de finska aktieägarna de egna börsbolagens vd:ar och styrelser för lätt undan?
Det mest oroväckande är att såväl medelstora som mindre, men växande bolag blir föremål för uppköp. I våras förvärvade amerikanarna Small Giant Games som Opuscapita Solutions. Fransmännen betalade visserligen en 65 procents premie visavi börskursen för Ramirent, men ännu för drygt ett år sedan var Ramirents marknadsvärde större än transaktionspriset på cirka 1 miljard euro. Kinesiska Anta Sports bjöd cirka 38 procent över börskursen för Amer Sports, men bolaget med sina starka konsumentvarumärken var också en sann raritet på Helsingforsbörsen.
Vissa placerare talar rentav om ”skattediskriminering” av inhemskt ägande, som sägs bidra starkt till att huvudkontor och jobb eventuellt så småningom flyttar utomlands, skatteintäkter likaså. Finland beskattar ägande hårt enligt OECD-mått, något som proffsplacerarna menar att lockar till utförsäljning.
I rådande nollränteläge badar världen i rastlöst kapital, inte minst pensionsplaceringar, som tävlar om en begränsad mängd parkeringsplatser. De utländska köparna lär skratta hela vägen till banken då de anländer på shoppingresa till 60:e breddgraden för att ro hem etablerade varumärken, starkt kunnande och teknik, synergier, distributionsnätverk och fotfäste på nya marknader.
På den globala kapitalmarknaden råder djungelns lag. Ska man ge sig in i spelet – eller ens hålla ställningarna – gäller det att vara rustad med rovdjurets attityd. Alternativt att acceptera sitt öde som lunch.