Kompromiss om samkönad kyrkvigsel?

KYRKAN Olav S Melin fäster (HBL Debatt 7.11) uppmärksamhet vid att så kallade bibeltrogna kristna, som motsätter sig kyrkvigsel av samkönade par, använder Bibeln tendentiöst. De väljer att betrakta bibelcitat som stöder deras uppfattning som bindande för vår tid, medan de inte följer andra tidsbundna bibelord.

Det är viktigt att påtala denna skeva bibelsyn. Men det är också viktigt att inse att de som företräder den bibelsynen utgör en så stor minoritet i kyrkomötet att de kan hindra ett beslut om att godkänna samkönad kyrkvigsel.

I denna situation skulle det vara viktigt att finna en kompromiss mellan att kyrkan viger samkönade par och att den anser äktenskapet förbehållet man och kvinna. Att avsäga sig vigselrätten och välsigna samkönade civiläktenskap löser inte problemet, eftersom minoriteten i kyrkomötet framför allt motsätter sig att kyrkan välsignar samkönade par.

Lutherska kyrkor i Amerika har nått en kompromiss genom att konstatera att åsikterna i denna fråga är delade i kyrkan. Man har kommit överense om att erkänna varandra som kristna och fortsätta samarbeta i samma kyrka, även om båda parterna får följa sin övertygelse.

Ett annat kompromissförslag framförde professor Eila Helander i en utredning på uppdrag av biskopsmötet. Hon föreslår att kyrkan utan att avstå från sin nuvarande äktenskapspraxis kunde ge präster rätt att av samvetsskäl viga par av samma kön.

Sådana kompromisser tillfredsställer knappast någondera parten helt. De förutsätter att motståndarna till samkönad kyrkvigsel godtar att vigseln inte är en lärofråga som behöver splittra kyrkan. Anhängarna av kyrkvigsel måste godta att kyrkan inte klart tar avstånd från en diskriminerande praxis, även om samkönade par skulle tillåtas att få kyrkvigsel.

Att finna en kompromiss i kyrkomötet är brådskande, eftersom Norra Finlands förvaltningsdomstol har omkullkastat Uleåborgs domkapitels beslut att ge en varning till en pastor som vigde ett samkönat par. Om Högsta förvaltningsdomstolen slår fast att kyrkan inte får straffa präster som viger samkönade par har frågan till viss del avgjorts åt kyrkan.

På samma sätt gick det en gång i tiden med vigsel av frånskilda. Enskilda präster började viga och kyrkan hade inga juridiska möjligheter att hindra det. I stället uppstod frågan om präster fick vägra viga frånskilda. Om kyrkan inte kan nå en kompromiss är det präster som vägrar viga samkönade par som riskerar att bli föremål för disciplinära åtgärder.

TEATER Jag ber att få tacka DUV och Svenska Teatern för DUV-teaterns jubileumspjäs Det stora landskapet som just nu spelas i Helsingfors. Jag utgår från mina många år som kurator inom den finlandssvenska omsorgen (Kårkulla samkommun) med början i mitten av 1960-talet när hela omsorgsarbetet var i sin absoluta linda. Vi som var med när det hela började startade från, i det närmaste, ingenting. Vi har nog kvar ganska många repor och ärr från den tiden och minns hur vi kämpade och stred med och mot samhällets fördomar och horribla attityder.

Mot bakgrunden av detta gav det mig en enorm glädje det jag upplevde från scenen på Svenska Teatern, en glädje och glädjens tårar över vanligheten, normaliteten, modet, oräddheten, ärligheten, värmen och humorn, naturligheten och det respektlösa förhållandet mellan scen och publik, som gjorde att vi alla i salongen kunde slappna av och komma skådespelarna tillmötes, mycket på grund av deras förmåga att fullständigt strunta i det perfekta och bara vara sig själva rakt ut i luften. Ja, det var litet häpnadsväckande att få beskåda detta och småningom förstå att här skulle man vara beredd på överraskningar.

Och det fina samspelet mellan teaterns skådespelare och DUV-skådespelarna, så nästan omärkligt, så jämlikt och så fullt av respekt. Och själva spelet, så proffsigt, så dramatiskt, så absolut osentimentalt, så fullt av humor, värdighet och en lämplig dos sorg.

Men trots att allting har blivit bättre finns det ännu mycket att förbättra och förändra för de människor som föds med funktionshinder. Visst är det fortfarande rätt snålt tilltaget med deras rätt att bestämma över sina egna liv. Och månne vi inte förväntar oss att de skall vara snällla och tacksamma för vad vi och samhället gör för dem? Och när tar vi deras ilska och kritik på allvar? Fortfarande är nog vår syn på dessa, våra oförutsägbara systrar och bröder, stadd i utveckling och behöver mångfaldigas och fördjupas, det är just det som teaterpjäsen vill berätta för oss. Vi behöver utveckla vår kreativitet och fantasi och ta till oss det som teatern och konsten har att erbjuda.

Det är visst möjligt att ”pellejönsa med vårt inre ” och vi behöver förbättra vår förmåga, att tala och lyssna till varandra och förstå, att det ibland också är viktigt att vara tyst, tyst för att försöka lyssna till det innerliga och sköra budskap som hjärtats språk vill förmedla. Pjäsen Det stora landskapet visar oss flera möjligheter i den vägen: se, lyssna och lär! Det gjorde jag och mina 24 kolleger när vi besökte DUV-teaterns jubileumsföreställning.