Den statiska och ohistoriska liberalismen
KYRKAN När jag läste Olav S. Melins insändare (HBL Debatt 7.11) verkade det ganska bekant. Samma text har nämligen, med exakt samma rubrik men med en annan inledning, publicerats tidigare som I dag-kolumn i samma tidning (HBL 30.11.2014). Melin anklagar Päivi Räsänen och hennes gelikar för att stå för ”en statisk tro som inte är öppen för förnyelse och förändring oavsett tid och rum”. Nu tycks ju Melins egna åsikter vara ungefär lika statiska och även stilistiskt oförändrade.
Melins huvudtes om äktenskapet i Bibeln som ”enbart en juridisk överenskommelse som reglerade arvsfrågor” håller lika lite i dag som för fem år sedan. Både Gamla och Nya testamentet beskriver nämligen äktenskapet med många fler nyanser än de arvsrättsliga. Där ingår sexualitetens glädje, inbördes kärlek och respekt samt omsorgen om de gemensamma barnen (till exempel Ords 5:18,19 och Ef 5:216:4). Men sexualiteten är enligt samma bibeltexter förbehållet det livslånga äktenskapet, därav ett tydligt avståndstagande av annan utövning av sexualiteten före och utanför äktenskapet. Detta budord skärpte Jesus för att gälla även tankar och uppsåt, vilket gör de flesta om inte alla människor skyldiga inför Gud och i behov av förlåtelse och upprättelse.
Lika tendentiös är Melins anekdot om K.G. Hammar och Bibelns krav att kvinnliga kritiker skall tiga. Talförbudet som Hammar (och Melin) hänvisar till gäller gudstjänster och inte allt tal där heller eftersom samma Pauli brev tillåter att kvinnorna ber och profeterar i nämnda gudstjänster (1 Kor 11 och 14). Något allmänt talförbud utanför gudstjänsten enligt Bibeln existerar inte över huvud taget och att antyda sådant är bara gammal liberalteologisk propaganda.
Vad kommer till klassisk kristen tro bör följande sakförhållande tas i beaktande. Församlingarna har nyligen firat alla helgons dag och det påminner kyrkan om de tidigare kristna generationerna. När kyrkan gör vägval skall den också ta i beaktande traditionen: ”Den tar hänsyn till den mest dolda av alla klasser, nämligen förfäderna.” Det här kallar den engelske essäisten
G. K. Chesterton för de ”dödas demokrati” (båda citaten är från hans bok Ortodoxi). Att kristna i vår tid vet allting bättre än förut och att riksdagsdemokratin avgör frågor om kristen etik är bara en dålig tillämpning av den gamla romerska maximen ”Vox populi, vox Dei” – folkets röst är lika med Guds röst.
Vissa åsikter är tydligen så politiskt korrekta att de kan publiceras närmast oförändrade med fem års mellanrum för att påminna tidningens läsare om de rätta uppfattningarna som en modern människa bör omfatta. Är det faktiskt HBL:s policy att återpublicera opinionstexter på detta sätt?
SVAR Det är naturligtvis inte debattavdelningens avsikt att återpublicera någonting, men efter att ha redigerat cirka 3 750 kolumner (för KSFtidningarna HBL, Västra Nyland och Östnyland) sedan Olav S. Melins kolumn för fem år sedan erkänner jag att mitt minne inte räcker till för att komma ihåg innehållet i alla kolumner. Jag kan således bara gratulera Tuomas Anttila till att hans engagemang mot samkönade kyrkvigslar skärpt hans minne i motsats till mitt.