Teaterhistoria vävs av korta röda trådar
Wasa Teaters nya historik är både stilig och välskriven. Men tidsskildringarna blir kortfattade, sporadiska och förlitar sig på minnen snarare än arkiv, skriver Linnea Stara.
HISTORIK
Anci Holm, Elisa Makarevitch och Thomas Öhman (red.)
Vadmal & visioner: Wasa Teater 100 år Stiftelsen Wasa Teater 2019
Under de senaste åren har flera historiker publicerats av teaterstiftelser runtom i Svenskfinland. Svenska Teatern firade 150 år häromåret och gav ut historiken Röster från Skillnaden: Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet (Hanna Åkerfelt, red.). Lilla Teatern firade 75 år och publicerade Här går det under! av Caterina Stenius, medan Åbo Svenska Teater, som började sin verksamhet som teater med fast ensemble för 100 år sedan, firade teaterhusets 175-åriga historia 2014 genom att producera videoserien Det äldsta husets skatter av Riko Eklundh.
Nu är det Wasa Teaters tur. Teatern fyller 100 år och för att fira händelsen har teaterns stiftelse publicerat historiken Vadmal & visioner.
Kollektivet lyfts fram
Vadmal & visioner är en påkostad kaffebordsbok, med ett rikt och stort bildmaterial och fin grafisk form av Marita Granroth och Synnöve Rabb. I stället för en mer regelrätt kronologisk historik följer boken snarare Svenska Teaterns modell än Lilla Teaterns visserligen rätt traditionella men omsorgsfullt bearbetade upplägg.
Vadmal, det vävda ylletyget i vilket man inte längre kan urskilja vare sig bindning eller enskilda trådar, kan ses som en symbol för det kollektiva arbete som förutsätts på en teater, där otaliga personers insatser står bakom varje enskild upplevelse. Förutom teaterchefer lyfter historiken också fram enskilda amatörer, publikarbetare och teaterdamer på teaterns kafé. Men i stället för en berättelse, berättas så många att de röda trådarna inte vill fogas ihop.
Österbottnisk jord
Trots att redaktörerna Anci Holm, Elisa Makarevitch och Thomas Öhman har producerat en välskriven och stilig bok, känns det som om Vadmal & visioner är en historik beställd av en stiftelse mån om att fastställa teaterns profil som en lokalteater djupt förankrad i den österbottniska jordmånen med förmågan att skapa också kommersiella succéer. Hemsång från 2011 får pryda pärmen, det första kapitlet tillägnas Colorado Avenue, succéföreställningen från 1999, och 30-i-topp-listor ges framträdande plats. Som Öhman skriver i förordet, är det här en bok där läsaren ”kan bläddra fritt, dyka ner i något intressant, [och] läsa kronologi i mittavsnittet”.
Med stort intresse läser jag också snart om dialekter som talats på teaterns scener och Sue Lemströms musikkafé i slutet av sjuttiotalet. Den levande skildringen av teaterbranden 1953 och den stora efterföljande medelinsamlingen som sträckte sig till Sverige och svenska hovet är fascinerande läsning och man kan inte undvika att undra vart det stora engagemanget för scenkonst tagit vägen under decennierna därefter. Redogörelsen om teaterns ändrade organisationsformer ger en inblick i många finländska stadsteatrars utmaningar, inte bara repertoarpolitiskt, utan också ekonomiskt. (Thomas Öhman, stiftelsens ordförande och en av bokens redaktörer, använder förordet för att ge en pik åt de övriga kommunernas betalningsandel i förhållande till Vasa stads.)
De friktioner som ideologiska åskådningar gett upphov till inom teatern och i förhållande till teatern återkommer i flera intervjuer med teaterchefer verksamma i synnerhet under sextio- och sjuttiotalet, och påminner om friktioner som dokumenterats på ett flertal andra teatrar.
Det så kallade symbiosförhållandet mellan proffsteatern och amatörfältet i Österbotten exemplifieras bland annat genom en intervju med publikfavoriten Boris Bränn, som tackade nej till skådespelaren Josef Herlers erbjudande att få teaterskolan bekostad och i stället tog tjänstledigt från snickeriet när teatern kallade. Bränn säger att han helt enkelt spelat teater ”för att det är roligt”.
Här finns också anekdoter som kryddar tidsskildringen, som den om den svenske teaterchefen Christian Lund som lär ha sagt upp sig 1969 eftersom det inte gick att få tyst på bullret från källarrestaurangen – ett buller som kvarstod till 1980, då en föreställning av Ett dockhem avbröts i protest.
Väggar eller verksamhet?
Teaterns senaste historik skrevs för bara 25 år sedan av Mao Lindholm och jag förstår ifall man i stället för att göra nya tolkningar och analyser valt att lyfta fram bland annat teaterchefer som Kristin Olsoni, Dick Idman, Göran Sjöholm, Maj-Britt Höglund, Thomas Backlund, Erik Kiviniemi, Paul Olin, Seija Metsärinne, Ann-Luise Bertell och Åsa Salvesen och skådespelare som Susanne Marins, Sue Lemström och Sara Arnia genom enskilda intervjuer.
Men tidsskildringarna blir kortfattade, sporadiska och förlitar sig på minnen snarare än arkiv. När själva ”kronologin” upptar endast 44 sidor av en bok på 231 sidor och en stor del av dessa beskriver teaterhuset snarare än verksamheten (den konstnärliga verksamheten under tiotals år skildras i punkter), är det inte konstigt om förståelsen för Wasa Teaters verksamhet under de gångna åren lämnar en del att önska.
Avsaknaden av en historieskrivning baserad på ett rikt källmaterial (källförteckningen är mycket kort och innehåller endast svenskspråkiga källor) blir särskilt påtaglig när ett flertal teaterchefers avgång refereras till i förbifarten eller kapitlet om politik och form tillägnas endast en sida efter åtskilliga insinuationer om publikens och teaterledningarnas avvikande preferenser under åren. I förteckningen över produktioner – viktig för varje referensverk – nämns pjäs, antal föreställningar och publikantal, men däremot inte dramatiker, regissörer eller skådespelare.
Visst har teaterns historia redan behandlats mer utförligt i teaterns 40- respektive 75-årshistoriker, men en satsning av den här storleken hade gärna kunnat närmare granska teaterns verksamhet med nya ögon, särskilt under de senaste 25 åren.
Vadmal & visioner förstärker ändå bilden av Wasa Teater som en synnerligen lokalt förankrad teater, där dialekter används för att skapa ett förtroligt tilltal till publiken, där proffs och amatörer så att säga går hand i hand, och där listan på alla tiders publiksuccéer innehåller både lokala, dramatiserade berättelser och stora musikaler.
Skribenten är teaterhistoriker och verksamhetsledare för dramatikföreningen Labbet.