Filmen verkar i fältet mellan det nationella och det globala
Redan på 30-talet ansågs den finländska filmen ha en nationell uppgift, skriver Sven-Erik Klinkmann. Är film ett internationellt medium? Det hävdar i varje fall Rabbe Sandelin i en insändare i HBL den 6 november. Han menar att den finlandssvenska upprördheten över att Helene Schjerfbeck kommer att tala finska och inte svenska på filmduken utgår från många felaktiga antaganden om hur de finländska filmproducenterna tänker, men också om filmen som ett internationellt medium. I ett svar den 9 november undrade Fredrik Sonck om en x-språkighet skulle frånta filmen dess möjlighet att vara ett ”internationellt medium” som överbrygger gränser. Knappast, var Soncks svar.
Snarare än att beteckna filmen som ett internationellt medium vill jag hävda att film handlar om ett spelfält mellan det nationella och det globala (i det senare fallet, tänk Hollywood, Bollywood etcetera). Tänker man på hur film görs känns inte heller beteckningen internationell speciellt adekvat. Snarare skulle jag påstå att film väldigt långt handlar om diskurser, om olika sätt att se, olika sätt att representera någonting, verklighet eller fiktion, ofta en blandning av båda, inte minst i den genre Schjerfbeckdebatten handlat om: det som på engelska kallas biopic, filmer om namngivna historiska personer.
Speciellt för Finland när det handlar om film är så vitt jag kan se att landet har en ganska kort historia som nation och ett ungt självmedvetande, som tycks kräva starka representationer av det nationella. Upptagenheten med begreppet suomalaisuus är i och för sig inte något som gäller enbart filmen, det gäller mer allmänt frågorna om kultur, självbild och representation(er).
Men redan på 30-talet var begreppet finländskhet/finskhet (suomalaisuus täcker båda betydelserna på svenska) aktuellt vad gäller film producerad i Finland. Den finska filmpåverkaren Erkki Karu skrev år 1935: ”Finsk filmproduktion har en egen stor uppgift. Och det här landet kommer slutligen att få en egen rent finsk, nationell filmkonst.”
I antologin Suomalaisuus valkokankaalla (2007) skriver bokens redaktörer att en film som Markku Pölönens Kivenpyörittäjän kylä (1995) fick kritikerna att börja tala om en ny våg för den nationella filmen. Men, tillägger redaktörerna, världen har förändrats och det samhälle publiken är en del av, är numera socialt mer heterogent, mer dynamiskt. En enhetskultur av den gamla typen förblir bara en dröm.
Det som stigit fram i stället är bilder av olikhet och diversitet; filmer som beskriver samhälleliga, språkliga, etniska, intergenerationella och sexuella skillnader. Hur definierar man en nationell filmkultur i ett samhälle där det centrala draget utgörs av det heterogena? undrar man i boken.
Diskussionen om fennotvätt aktualiserar som jag ser det en rörelse där linjerna globalt – nationellt igen håller på att dras på nya sätt, inte minst på grund av den svängning åt ett högerpopulistiskt håll som tycks pågå i det finländska samhället. Sandelins påstående i HBL 13.11 att spelfilm är fiktion och inte dokumentär och därför inte skulle ha blivit mera ”sann” med svenska som spelspråk är inte heller korrekt. Linjen mellan spelfilm och dokumentär kan inte dras så att den ena (dokumentären) nödvändigtvis skulle vara sannare eller mer objektiv än den andra (den biografiska historiska filmen). Båda innehåller element av mimesis (verklighetsåtergivning) och fantasi (eller subjektivitet) och måste därför ses som delar av ett kontinuum filmgenremässigt.