Mu­si­ka­lisk gry­ning för Mai­ja Hyn­ni­nen

Det finns en sträv­het, skör­het och in­ner­lig­het över Mai­ja Hyn­ni­nens elektro­a­kus­tis­ka mu­sik. Trots att den tid­vis kan lå­ta kon­ven­tio­nell, öpp­nas nya aspek­ter upp för varje lyss­ning.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - SAM­TI­DA KONSTMUSIK WIL­HELM KVIST wil­[email protected]­me­dia.fi Mai­ja Hyn­ni­nen

Dawn Bre­aks. Mai­ja Hyn­ni­nen, kom­po­si­tio­ner och elekt­ro­nik, Jaa­na Kärk­kä­i­nen, pi­a­no, Mir­ka Mal­mi, vi­o­lin, Tu­u­li Lin­de­berg, so­pran, Ky­le Bruck­mann, oboe m.fl. (Ra­vel­lo)

Mai­ja Hyn­ni­nen (född 1977) var någ­ra år äld­re än mig när hon 2003 bör­ja­de på Si­be­li­us-Aka­de­min och gjor­de grund­kur­ser­na i Helsing­fors sam­ti­digt som hon höll på att slut­fö­ra sin vi­o­linex­a­men i Oslo. Vi blev ald­rig på rik­tigt vän­ner (var­för jag i dag upp­le­ver det opro­ble­ma­tiskt att skri­va om hen­nes ski­va) och ha­de sä­kert i egen­skap av star­ka per­son­lig­he­ter lät­ta­re för att ham­na i lu­ven på varand­ra än stry­ka varand­ra med­hårs. Vid Si­be­li­us-Aka­de­min stu­de­ra­de hon för Paa­vo He­i­ni­nen, vil­ket jag vå­gar på­stå hörs i det mo­der­nis­tiskt fär­ga­de in­stru­men­tal­ton­språ­ket, som bör­jar bli när­mast utrot­nings­ho­tat i dag. För när­va­ran­de för­be­re­der hon på­bygg­nads­ex­a­mi­na vid så­väl Uni­ver­si­ty

of Ca­li­for­nia i Ber­ke­ley som Konstu­ni­ver­si­te­tet i Helsing­fors.

Om Hyn­ni­nens ton­höj­der in­te all­tid är di­rekt ori­gi­nel­la, ger elekt­ro­ni­kan­vänd­ning­en ver­ken en desto star­ka­re prä­gel, när hon vä­ver sam­man syn­te­tis­ka och akus­tis­ka ljud­käl­lor. In­te säl­lan blir styc­ke­na som små hör­spel, till ex­em­pel i sång­s­vi­ten Or­lan­do-Frag­ments där Tu­u­li Lin­de­berg sjung­er Hen­ri­ik­ka Ta­vis dik­ter (med in­stru­men­ta­lac­kom­pan­je­mang av Han­na Kin­nu­nen, LilyMar­le­ne Pu­u­sepp, Mikko Raa­sak­ka och An­na Ku­va­ja) och led­sa­gar lyss­na­ren in i en sur­re­a­lis­tisk värld, där visk­ning­ar med suff­lö­rens auk­to­ri­tet anger hur sa­ker och ting på rik­tigt för­hål­ler sig.

Ibland blir stäm­ning­en di­rekt spök­lig, till ex­em­pel när de­lar av Aung San Suu Ky­is po­li­tis­ka tal åter­ges i hör­lu­rar­na och bol­las mel­lan ste­re­o­ka­na­ler­na (i Free­dom from Fe­ar) mot obo­ens (Ky­le Bruck­mann) gäl­la rop.

Sto­ra styc­ken

Pro­fil­ski­van in­ne­hål­ler verk från de se­nas­te tio åren, som Hyn­ni­nen hu­vud­sak­li­gen själv har skri­vit, spe­lat in och edi­te­rat på sin lap­top och i oli­ka stu­di­or. I samt­li­ga vi­sar hon hur sä­kert hon han­te­rar hant­ver­ket, bå­de när det gäl­ler att kom­po­ne­ra med no­ter och ljud­band.

In­te säl­lan finns hos Hyn­ni­nen en sträv­het om ock­så in­ner­lig­het. Ut­tryc­ket är ge­nom­gå­en­de fo­ku­se­rat, fastän tids­span­net är om­fat­tan­de med läng­der på över tio mi­nu­ter. Ing­en tom­gång, men nog tid att stan­na upp.

Pi­a­no­styc­ket Win­nowing (2010), över­ty­gan­de fram­fört av Jaa­na Kärk­kä­i­nen, är ett stort verk, med en in­ten­siv och ex­pres­sio­nis­tisk pi­a­no­stäm­ma och ett ele­ment av in­du­stri­rock, med tunga klang­er och ked­jor som slår mot fly­gel­sträng­ar­na.

Vi­o­lin­styc­ket … sicut au­rora pro­ce­dit (som da­gen gryr, 2015), som gett ski­van sin ti­tel, kom­bi­ne­rar ett bå­de ete­riskt och tran­kilt ut­tryck med en idi­o­ma­tisk och ex­pres­siv vi­o­lin­stäm­ma (ut­trycks­fullt tol­kad av Mir­ka Mal­mi). Det är som om en him­melsk frid an­ro­pa­des i an­ti­fo­nen av Hil­de­gard av Bing­en (ele­gant sjung­en av Tu­u­li Lind­berg) och som om vi­o­li­nen stän­digt po­si­tio­ne­ra­de sig i för­hål­lan­de till den­na, ge­nom att sö­ka kon­tras­ter el­ler kon­so­nan­ser. Nå­gon­stans kring gyl­le­ne snit­tet slung­as se­dan lyss­na­ren ut i mor­gon­rus­ning­en och hör lju­den från ga­tan och kol­lek­tiv­tra­fi­ken, för att snart åter­vän­da till den lång­sam­ma in­re gry­ning­en.

Mai­ja Hyn­ni­nens mu­si­ka­lis­ka lös­ning­ar lå­ter tid­vis kon­ven­tio­nel­la, men som hel­het bju­der ski­van på många go­da lyss­nings­stun­der och för varje lyss­ning vi­sar sig styc­ke­na från nya si­dor.

FO­TO: MAARIT KYTöHARJU/PRESS­BILD

■ Mai­ja Hyn­ni­nens skick­ligt skriv­na elektro­a­kus­tis­ka verk är sto­ra och strä­va, men ock­så skö­ra och in­ner­li­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.