Musikalisk gryning för Maija Hynninen
Det finns en strävhet, skörhet och innerlighet över Maija Hynninens elektroakustiska musik. Trots att den tidvis kan låta konventionell, öppnas nya aspekter upp för varje lyssning.
Dawn Breaks. Maija Hynninen, kompositioner och elektronik, Jaana Kärkkäinen, piano, Mirka Malmi, violin, Tuuli Lindeberg, sopran, Kyle Bruckmann, oboe m.fl. (Ravello)
Maija Hynninen (född 1977) var några år äldre än mig när hon 2003 började på Sibelius-Akademin och gjorde grundkurserna i Helsingfors samtidigt som hon höll på att slutföra sin violinexamen i Oslo. Vi blev aldrig på riktigt vänner (varför jag i dag upplever det oproblematiskt att skriva om hennes skiva) och hade säkert i egenskap av starka personligheter lättare för att hamna i luven på varandra än stryka varandra medhårs. Vid Sibelius-Akademin studerade hon för Paavo Heininen, vilket jag vågar påstå hörs i det modernistiskt färgade instrumentaltonspråket, som börjar bli närmast utrotningshotat i dag. För närvarande förbereder hon påbyggnadsexamina vid såväl University
of California i Berkeley som Konstuniversitetet i Helsingfors.
Om Hynninens tonhöjder inte alltid är direkt originella, ger elektronikanvändningen verken en desto starkare prägel, när hon väver samman syntetiska och akustiska ljudkällor. Inte sällan blir styckena som små hörspel, till exempel i sångsviten Orlando-Fragments där Tuuli Lindeberg sjunger Henriikka Tavis dikter (med instrumentalackompanjemang av Hanna Kinnunen, LilyMarlene Puusepp, Mikko Raasakka och Anna Kuvaja) och ledsagar lyssnaren in i en surrealistisk värld, där viskningar med sufflörens auktoritet anger hur saker och ting på riktigt förhåller sig.
Ibland blir stämningen direkt spöklig, till exempel när delar av Aung San Suu Kyis politiska tal återges i hörlurarna och bollas mellan stereokanalerna (i Freedom from Fear) mot oboens (Kyle Bruckmann) gälla rop.
Stora stycken
Profilskivan innehåller verk från de senaste tio åren, som Hynninen huvudsakligen själv har skrivit, spelat in och editerat på sin laptop och i olika studior. I samtliga visar hon hur säkert hon hanterar hantverket, både när det gäller att komponera med noter och ljudband.
Inte sällan finns hos Hynninen en strävhet om också innerlighet. Uttrycket är genomgående fokuserat, fastän tidsspannet är omfattande med längder på över tio minuter. Ingen tomgång, men nog tid att stanna upp.
Pianostycket Winnowing (2010), övertygande framfört av Jaana Kärkkäinen, är ett stort verk, med en intensiv och expressionistisk pianostämma och ett element av industrirock, med tunga klanger och kedjor som slår mot flygelsträngarna.
Violinstycket … sicut aurora procedit (som dagen gryr, 2015), som gett skivan sin titel, kombinerar ett både eteriskt och trankilt uttryck med en idiomatisk och expressiv violinstämma (uttrycksfullt tolkad av Mirka Malmi). Det är som om en himmelsk frid anropades i antifonen av Hildegard av Bingen (elegant sjungen av Tuuli Lindberg) och som om violinen ständigt positionerade sig i förhållande till denna, genom att söka kontraster eller konsonanser. Någonstans kring gyllene snittet slungas sedan lyssnaren ut i morgonrusningen och hör ljuden från gatan och kollektivtrafiken, för att snart återvända till den långsamma inre gryningen.
Maija Hynninens musikaliska lösningar låter tidvis konventionella, men som helhet bjuder skivan på många goda lyssningsstunder och för varje lyssning visar sig styckena från nya sidor.