Kyrkpressen är större än sig själv

KYRKAN ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.” Så har man lust att utbrista, efter nyheterna om att oroväckande många församlingar överväger att upphöra med prenumerationen på Kyrkpressen åt sina medlemmar – eller redan har fattat det beslutet. Nu senast Agricola svenska församling i Lovisanejdens kyrkliga samfällighet.

Besluten är i första hand ekonomiskt betingade, förstås. Församlingarna knäar under allt sämre ekonomi, med minskande medlemsantal och därmed också inkomster, samtidigt som man har både fastigheter och personal att ta hand om. En ekvation allt svårare att lösa.

Lättast är självfallet att skära bort det som inte är absolut nödvändigt – som Kyrkpressen. Den kan man undvara, tänker man; ”vi får ju ut vår information också på annat sätt”. Och det är sant, förstås, det finns både lokalblad och sociala medier. Men också kortsynt, för Kyrkpressen är betydligt mer än en informationskanal. Den binder samman hela stiftet – ja rentav hela Svenskfinland.

Om vi börjar med det sistnämnda har Kyrkpressen länge haft en unik funktion, för i takt med att den tryckta tidningspressen tappar terräng framstår tidningen allt tydligare som den enda regelbundet utkommande tidning som läses över hela Svenskfinland. Något som inte kan underskattas. Hit hör också att den under sina senaste chefredaktörer lyckats förvånansvärt väl med att balansera mellan de olika åsiktsrikt

Försvinner Kyrkpressen blir stiftet avsevärt ödsligare, och den svenska sammanhållningen i vårt land ännu svagare.

ningarna inom kyrkan, och bereda utrymme också för sådant som intresserar en större läsekrets.

Detta bekräftas av en färsk läsarundersökning. På frågan om vilken kontaktkanal till församlingen man tycker är viktigast svarade 54 procent Kyrkpressen, 13 procent gudstjänsten, 7 procent samlingar respektive broschyrer, 6 procent de anställda och 9 procent vet inte. Tidningen lyckas alltså väldigt bra nå sin läsekrets, inklusive dem som i övrigt står utanför det kyrkliga livet. Eller omvänt: förlorar vi Kyrkpressen sänker vi ytterligare tröskeln för de passiva att lämna kyrkan.

Men inte är det väl de enskilda församlingarnas uppgift att rädda tidningen, än mindre hela Svenskfinland? Givetvis inte, men omvänt gäller att om alla resonerar lika får det stora konsekvenser. Jag förstår att den enskilda församlingen, som min egen Agricola svenska, är tvungen att spara, men vi måste kunna se längre än så, både i tid och i rum. Kyrkpressen står och faller med den kollegiala solidariteten inom stiftet. Ju fler församlingar som väljer att spara bort den utgiften desto snabbare rasar alltihopa. Och försvinner Kyrkpressen blir stiftet avsevärt ödsligare, och den svenska sammanhållningen i vårt land ännu svagare.

Jag hoppas därför att församlingsrådet i min egen församling ännu omprövar sitt beslut. Och att man inom andra församlingar överväger en gång till, innan man fattar motsvarande sparbeslut. Och slutligen: Kyrkpressens fortsatta öde borde rimligtvis vara en angelägenhet också för de övergripande strukturer vi har inom stiftet, såsom Kyrkans central för det svenska arbetet och domkapitlet. Och i sista hand biskopen. För, som sagt, Kyrkpressen är betydligt större än sig själv.