”Arkitekturlandet” borde ha anlitat Eero Saarinen

amos Rex satsning på en festival med arkitekturfilm är så bra att det känns märkligt att ingen kläckt det förr. Konstmuseet har en egen biograf och en egensinnig arkitektur så en lämpligare plats för det här finns inte.

En av filmerna som visades häromveckan var dokumentaristen Eric Saarinens om fadern Eero Saarinen. Många har kanske trott att Alvar Aalto är Finlands genom tiderna främsta arkitekt, men bara hans Villa Mairea och Pemars sanatorium kan mäta sig med Saarinens prestationer: Dulles International Airport i Washington, TWA Flight Center i New York och huvudkontoret för John Deere i Illinois. Saarinen hade visserligen mäktiga USA som hemmaplan medan Aalto länge fick nöja sig med det betydligt resurssvagare Finland, men framför allt hade Saarinen turen att dö ung och slapp i motsats till Aalto att på ålderns höst bli fantasilös och imposant.

Eric filmar Eeros storverk och försonas med att aldrig ha haft en närvarande far. I en talande scen berättar han att pappan en enda gång lyckades slita sig från ritningarna när mamman storgråtande ringde och bönade. Eero kom och tröstade barnen och efter tio minuter åkte han tillbaka till kontoret. Ett mycket bra beslut! Se bara vilka storslagna byggnader arbetsnarkomanen Eero Saarinen åstadkom på jobbet.

eeros far Eliel Saarinen ritade bland annat järnvägsstationen i Helsingfors och Hvitträsk i Kyrkslätt, men typiskt nog är Eero Saarinen frånvarande i Finland. Han hjälpte visserligen Jarl Eklund att renovera Svenska Teatern på 1930-talet men det är för magert för att räknas. Nån borde ha ringt och storgråtit och bett den upptagne mannen komma och rita ett förslag för Vanda-Sjöskog, eller för det som sedan blev det osmakliga Korvhuset mittemot järnvägsstationen. Då hade vi haft en unik sevärdhet, en världsberömd far på ena sidan gatan och en världsberömd son på den andra. Finland kallar sig arkitekturland, men att Eero Saarinen inte finns representerad här visar hur tunt det påståendet är.

I filmen säger en arkitektkollega att Eero Saarinen aldrig tillät sig bli en sträng modernist. När man betraktar hans runda former är det klart vem många av dagens främsta arkitekter inspirerats av. Det är inte Aalto, det är Saarinen.

I en annan film får vi följa med hur Sveriges stora namn Gert Wingårdh deltar i tävlingen för den tänkta Nobelbyggnaden på Blasieholmen i Stockholm. Wingårdhs förslag förlorade, men att se hur tävlingsjuryn tar död på det ena förslaget efter det andra är lika spännande som att följa med en seriemördare. Och till slut gick det som för Guggenheim i Helsingfors, det blev inget hus, inte på Blasieholmen i alla fall. En massa pengar slösades bort, men det hör väl till Nobeluppdraget. Wingårdhs avslutande replik är i sin tur mördande: ”Jag fick aldrig uppfattningen att dom hade klart för sig vad dom riktigt ville med sitt hus.”

Ark Rex måste bli årligen återkommande! Finland behöver en arkitekturfilmsfestival som kan inspirera folk att betrakta sin omgivning med kritisk blick och som kan visa fantastiska byggnader – som den danska arkitekten Bjarke Ingels Åttan utanför Köpenhamn. När man sett det huset förstår man att bra arkitektur är det enda som behövs för att göra en människa lycklig.

”Ark Rex måste bli årligen återkommande! Finland behöver en arkitekturfilmfestival som kan inspirera folk att betrakta sin omgivning med kritisk blick.”

TAPANI RITAMäKI

förläggare