Intim och intensiv vinterresa i Sandudds paviljong
”Känner ni till någon glad musik? Jag gör det inte”, sade Schubert som kan tänkas ha haft sångcykeln Winterreise i tankarna.
LIED
Franz Schubert: Winterreise.
Arttu Kataja, baryton, Pauliina Tukiainen, piano. Klassiskt vid Sandudd 8.12.
Mot slutet av sitt korta liv inbjöd Schubert några bekanta hem till vännen Schobers hus för att höra en ”cykel bestående av skrämmande sånger”. Han sjöng igenom alla 24 sånger i Winterreise och vännerna var chockade. Den enda sång de gillade var Der Lindenbaum.
I dag är det nästan tvärtom. ”Dessa sånger står mig allra närmast och med tiden kommer de också att tilltala er”, ropade Schubert till sina vänner och sannspådd blev han. I söndags var det så fullt i Sandudds paviljong att luften nästan tog slut.
Barytonen Arttu Kataja (född 1979) fick anställning vid Statsoperan i Berlin 2006 och har sedan dess sjungit ett stort antal mindre och större roller på sin hemmascen och i andra operahus. Han är också en flitig konsertsångare och här uppträdde han tillsammans med Pauliina Tukiainen, professor i liedgestaltning vid Mozarteum.
Akustik som i trävilla
Kataja börjar den långa resan mjukt och anspråkslöst medan Tukiainen genast i första sången bjuder på en hel del rytmisk drive på Bechsteinpianot som ställts till förfogande av familjen Berglund. Akustiken i paviljongen har sina sidor men påminner om hur det kan låta hemma i en trävilla i motsats till en konsertsal. Texten hörs också utmärkt tack vare salen och sångaren.
Den berömda Der Lindenbaum fick en skön, långsam tolkning och någonstans strax därefter blev Katajas röst ännu bättre och varmare. Frühlingstraum lät vackert idyllisk med plötsliga nästa operatiska kontraster.
Varje sång har sin egen karaktär och tillsammans med Tukiainen skapar Kataja vackra bilder där musiken skruvar upp detaljerna i texten. Man brukar hävda att om det inte var för Schuberts tonsättningar, skulle knappast någon känna diktaren Wilhelm Müller. Jag vågar ändå påstå att hans poesi har vissa kvaliteter som också Tukiainen accentuerar med snärtigt plockande toner i Der stürmische Morgen, synkoper i Rückblick och otaliga andra antydningar.
Subtila suggestiva nyanser
Kataja har utmärkta låga toner, ett vilsamt mellanläge och ett välfungerande pianissimo (Wasserflut). Han bjuder på mängder av subtila suggestiva nyanser (Auf dem Flusse) och på en välbehärskad musikalitet med ett oftast rätt diskret utspel som inte tränger på. Visst tar han ändå i ibland med stolt och jublande kraft till exempel i sången Mut. Helheten blir tillräckligt varierande och lätt att ta emot utan att sitta med näsan i programbladet.
Så börjar den sista sången Der Leiermann fastklistrad i den föregående. Det finns de som ger den en nästan sjuk betoning i någon riktning. Kataja och Tukiainen överdriver inte, men pianot klagar gripande. Intensiteten stiger helt kort i slutet. Och så är resan slut. I det lilla utrymmet har publiken fått en betydligt intimare upplevelse än vad en stor konsertsal kan bjuda.