För vad betyder ett enskilt borttappat lingon i stunden när man kan få en värld, en kultur och en identitet som är så mycket större än bara ett litet språk kunde ge.

Att sträva efter språklig polyamori borde vara en självklarhet. Ju fler språk vi älskar och behärskar, desto bättre, men allt behöver inte vara perfekt.

Susanna Landor i krönikan om att tala flera språk, ha en vilja att lära sig och uppmuntra den som försöker.

Under den senaste månaden har jag deltagit i en riksomfattande försvarskurs och fått tanka hinkvis av nyttig information. Det har varit så pass intensivt med fullspäckade dagar och för korta nätter att man nästan kunde tala om ett stärkande stålbad. Men också om ett uppfriskande språkbad – eftersom allt gått på finska.

Inte nog med att substansen varit av den tyngre sorten: försvarspolitik, säkerhetsfrågor, myndighetssamarbeten, cyberattacker, klimathot och avancerade beredskapsplaner, det har också varit vansinneslånga sammansatta ord, knepiga förvaltningstermer och femtioelva förkortningar på ministerier och riksdagsutskott som man ska hänga med i.

För en som både lever och jobbar övervägande på svenska har det varit fantastiskt!

Det har varit att utsättas för just det slags effektiva hantering av expertjargong som känns hemtamt på svenska men som kräver skärpning på finska för den som inte använder uttrycken varje dag.

Hjärnan har arbetat för högtryck, den sociala samvaron har krävt sitt, och jag inbillar mig att den senaste månaden har fungerat som ett motgift mot vintertrötthet, intellektuell stagnation och eventuell demens.

SUSANNA LANDOR

chefredaktör

Finskans fröjder har inte varit den enda bonusen under den månadslånga utbildningen. På samma gång har jag påmints om att det inte bara är vi svenskspråkiga som ser landets tvåspråkighet som en tillgång. Mina finska kurskamrater och kursledare har mött mitt modersmål med stor välvilja och nyfikenhet – det är förresten frapperande hur många av försvarsmaktens anställda som är språkligt ambitiösa – och de har olika slags kontaktytor till svenskan: en valde att göra sin militärtjänstgöring vid Nylands brigad, en ville att barnen skulle gå i svenskt språkbadsdagis, en har vuxit upp med en far som var svensklärare i Tammerfors, en har arbetat i Sverige och en annan är utbildad där, en har en son med finlandssvensk flickvän, en behöver ofta svenskan på jobbet, en har svenska släktrötter, flera stycken prenumererar på HBL.

Vi kurskamrater var ense om att pedagogerna som på 60- och 70-talet unisont slog fast att barn i tvåspråkiga familjer omöjligt kan lära sig båda föräldrarnas språk parallellt, i dag torde stå rodnande i skamvrån. Numera förstår vi att uppmuntra till språklig polyamori, för vi vet att både hjärnan och hjärtat kan rymma flera.

Jag älskar det finska språket; dess egensinnighet och mustighet, den ymniga användningen av yäö:n, det fiffiga kasussystemet, den bortsuddade könsindelningen i pronomenet hän och den råbarkade humorn som glimmar till i fyndiga formuleringar.

Alla som bor i detta land borde behärska majoritetens språk, för bara på det sättet syns Finland i helfigur. Tvåspråkigheten måste fungera åt båda hållen: Det är inte rimligt att vi svenskspråkiga kräver service och förståelse för vårt minoritetsspråk om vi själva väljer bort finskan ur våra liv.

Det är inte heller rimligt att utgå från att allt ska vara perfekt från början. När statsministern Sanna Marin inte ville tala svenska under veckans presskonferens avfyrade många finlandssvenskar en handfull ruttna ägg på sociala medier och tongångarna var hånfulla.

Var fanns toleransen nu? Ge henne en chans, visa lite barmhärtighet. Det som räknas är viljan att lära sig. Många statsmän har vuxit till sig och visat att det går att förkovra sig i våra nationalspråk, bland dem vår president.

Igenkänningsfaktorn är hög när president Niinistö i en direktsänd intervju på Slottsbalen kommer av sig och frågar ”Vad är puolukka på svenska?” och sedan gissar på hallon.

Vi som använder två eller flera språk jämsides vet precis hur det känns, och just artnamn på fåglar, fiskar, blommor och bär brukar vara knepiga för många. Men det är bara att prata på, precis som Niinistö gjorde.

För vad betyder ett enskilt borttappat lingon i stunden när man kan få en värld, en kultur och en identitet som är så mycket större än bara ett litet språk kan ge.

”Tvåspråkigheten måste fungera åt båda hållen: Det är inte rimligt att vi svenskspråkiga kräver service och förståelse för vårt minoritetsspråk om vi själva väljer bort finskan ur våra liv.”