EU:s milda prat döljer hårda klimatnypor

EU har inte tvekat att förstöra stämningen på klimatmötet i Madrid. Bra så, det var på tiden.

torsten.fagerholm@ksfmedia.fi

TORSTEN FAGERHOLM

Speak softly and carry a big stick”, är en fras som möjligen myntades av Theodore ”Teddy” Roosevelt, USA:s genom tiderna yngste president. Kärnbudskapet är nyttan med ett lågaffektivt bemötande, en metod att undvika konfrontativa situationer och upptrappning av konflikter. Precis detta konststycke försöker sig EU-kommissionen på inom klimatdiskussionerna: man inleder i vänlig och uppbyggande ton, men antyder diplomatiskt att också hårdhandskarna finns i verktygslådan.

I veckan växte frustrationen bland deltagarna i klimatmötet i Madrid i takt med ilskan hos ungdomsrörelsen. Delegaterna har återigen lagt ner mängder av tid och energi på att älta administrativa detaljer. Besluten kring knäckfrågorna sinkas och den globala uppvärmningen rusar i väg mot tre grader. Efter åratal av tomt klimatprat inser alla att vi genom den minsta gemensamma nämnarens logik har nått en återvändsgränd, bestående av läpparnas bekännelse i kombination med frivilliga, bleka åtgärder.

Nu testar EU-kommissionen med Ursula von der Leyen i bräschen en annorlunda förhandlingstaktik. I går presenterade man flaggskeppet för en ny genomgripande miljöpolitik: en green deal, på svenska en europeisk grön giv. Bland annat ska Europeiska investeringsbanken omvandlas till en klimatbank och en ny finansieringsstrategi med gröna obligationer lanseras. Men vilka förutsättningar har dessa ambitiösa reformer att ros i hamn? De politiska realiteterna samt intern maktkamp riskerar att i slutändan föda ett urvattnat lapptäcke.

En sak är säker: marknaden löser inte klimatkrisen på egen hand, till det krävs politiker som pekar och leder med hela handen. Via kvotering samt stöd har Tyskland främjat genomslaget av solceller medan Norge och Kalifornien har ökat spridningen av elbilar. Genom prismekanismer kan man framtvinga tekniksprång.

Samtidigt borde vi i klimatsammanhang prata mindre om privatmoral, mer om alternativ och lösningar. Människor är rädda för samhällsförändringen, populister slår mynt av att somliga drar likhetstecken mellan klimatåtgärder och knapphet samt ångest.

EU skärper samtidigt tonen mot de länder som står utanför Parisavtalet eller som inte arbetar för att minska utsläppen. På måndagen lade EU:s klimatkommissionär Frans Timmermans fram ett ultimatum: unionen kommer ”inte att tveka” att stegvis införa skatter på importerade varor från länder med höga utsläpp. I första hand bulkprodukter som stål, glas och cement. Kungstanken är att skydda den egna industrin från företag i länder som söker vinna ekonomiska fördelar gentemot dem som investerar i klimatvänligare produktionsmetoder.

”Jag hoppas att vi slipper ta till dessa åtgärder”, sa Timmermans i samband med klimatmötet i Madrid. Tullarna skulle i praktiken främst drabba Kina och USA. Samtidigt skriker länder som Brasilien och Indonesien ”protektionism” och ”kolonialism”.

Att implementera koltullar är oerhört krävande, politiskt och tekniskt. I praktiken måste EU bedöma inte bara det totala kolavtrycket för importerade varor, utan också utsläppen från enskilda moment inom internationella leveranskedjor. Att för en enskild bil spåra och bedöma alla material och komponenter ter sig närmast absurt. Därför rekommenderar tankesmedjor och forskare i första hand andra instrument, såsom subventioner för export med låga koldioxidavtryck samt strängare miljöstandarder som importörer måste följa för att få tillträde till EU:s marknad.

Frågan lyder alltså: i vilken mån bluffar EU med sin klimatkäpp? Mot slutet av sitt liv drabbades Franklin D. Roosevelt, avlägsen släkting till Teddy, av vad man trodde var polio. Efter långvarig rehabilitering kunde han svinga fram benen med stöd av en käpp och i armkrok med någon. Vi ska alltså hoppas att EU inte behöver ta till den metaforiska käppen inom klimatpolitiken.