Ökar alieneringen och politikerföraktet?
”Det blir intressant att se huruvida Marins regering kommer i kapp med sin kommunikationsstrategi och talar klarspråk i debatten om al-Hol. Det vore ett fräscht grepp.”
Regeringskrisen är för tillfället över men det skarpa läget fortsätter då Sanna Marins regering nästa vecka får svara på oppositionens interpellation om återbördandet av finländarna i fånglägret al-Hol i Syrien.
Nyhetsjournalistiken har varit som bäst då IltaSanomat, Helsingin Sanomat, Yle och STT dag för dag grävt fram information om hur regeringen hanterat frågan som är juridiskt komplex och politiskt känslig. Regeringen däremot har misslyckats med sin information. De ledord av öppenhet, tydlighet och interaktion med allmänheten som står präntade i regeringen Rinnes kommunikationsstrategi har inte varit mycket värda. Här som i posthärvan verkar regeringens stora mängd specialmedarbetare och statssekreterare inte ha varit till hjälp.
För medierna är krismodus en bekvämlighetszon, och av mängden liverapporteringar, nyheter och kommentarer att bedöma har publikens efterfrågan på information om regeringskrisen varit stor.
”Dörrlive” med viskande journalister utanför mötesrum har uppstått som en ny mediegenre, men i övrigt har bevakningen av regeringskrisen varit ett svårt uppdrag. Om man inte oavbrutet satt fastklistrad vid nyhetsflödet var det svårt för läsarna att få en uppfattning om vad som hände och varför. Det realtida nyhetsflödet, såsom Long Plays veckobrev (6.12) påpekade, utgår från en läsare som redan vet det väsentliga men vill uppdatera sig.
Och i frågan om regeringskrisen förblev det väsentliga dolt i dunkel. Politikerna upprepar ord som förtroende och funktionsduglighet, men på frågan om vad exakt som fällde en statsminister och därmed en regering finns inget tydligt svar. I stället har journalister, sakkunniga och forskare i tv-soffor, radiostudior och kommentarer fått ägna sig åt exegetik: kanske handlar förtroendet om sakfrågor såsom ägarstyrning, kanske djupgående politiska skiljelinjer eller kanske om person och Rinnes ledarstil.
Enligt Iltalehti (3.12) handlade händelseförloppet om hämnd i dubbel bemärkelse. Dels påstods tidigare statsminister Sipilä och andra företagarorienterade centermän använda posthärvan för att bli av med en statsminister med fackliga sympatier, dels beskrevs misstroendet som ett eko av hur Socialdemokraterna tvingade Anneli Jäätteenmäki avgå. I denna berättelse tolkas regeringskrisen som ett starkt intrigerande och maktspel inom Centern. Enligt denna dramatiska berättelse körde riksdagsgruppen och partifältet över Katri Kulmuni.
I Helsingin Sanomats version (8.12) däremot beskrivs händelseförloppet som ett resultat av mer vardagligt politiskt resonemang i Kulmunis ledning. I denna tolkning finns inga skurkar eller hjältar, och lite drama. En samlad bedömning som det heter – och alltjämt många obesvarade frågor.
Vad allmänheten tänker om all denna politiska liturgi och tolkningsverksamhet är den väsentliga frågan som forskaren Hanna Wass vid Helsingfors universitet lyft fram. Ökar alieneringen och politikerföraktet?
Det blir intressant att se huruvida Marins regering kommer i kapp med sin kommunikationsstrategi och talar klarspråk i debatten om al-Hol. Det vore ett fräscht grepp.