Strålande läsning i brexitmörkret
Spioneri och författarskap passar bra ihop. John le Carré rasar mot brexit och tycks inte kunna sluta skriva.
ROMAN
John le Carré
Agent Running in the Field/En fri agent (Övers. Hans Jacob Nilsson) Viking Books / Bonniers 2019
”Vi är speciella. Vi är britter. Vi behöver inte Europa”… När hörde vi det senast? Det sägs av en romangestalt i John le Carrés nya fascinerande agentroman Agent Running in the Field, redan översatt till svenska som En fri agent. Boken är den 88-åriga författarens tjugofemte och strålande vinterläsning i brexitmörkret.
le Carré har själv förklarat att det är en ganska arg bok. Han ville inte skriva en brexitroman, menar han, men om man letar efter ett budskap, så är det frestande att läsa honom mot bakgrunden av dagens engelska samhälle.
– Vår syn på patriotism och nationalism – var våra lojaliteter ligger – är något ytterst gåtfullt. Jag anser att brexit är helt irrationellt, ett tecken på eländig statsmannakonst och uruselt diplomatiskt beteende, har han sagt i en intervju.
Hans egna känslor för England (där han lever) är inte längre vad de en gång var. Det har gett honom en ny frihet som känslomässigt är både ett plus och ett minus.
Underrättelseveteran möter ukrainsk oligark
John le Carré var 33 år då han gav ut sin första stora bästsäljare The Spy Who Came in from the Cold 1963 (sv. 1964).
I sin självbiografi 2016 berättar han att spioneri och författarskap går bra ihop. ”Bägge kräver god inblick i mänskliga svagheter och i bedrägeriets många bevekelsegrunder.”
Han hade själv vissa erfarenheter av det i sitt tidiga liv både professionellt och personligt. Fadern Ronnie var en professionell bedragare som skickade sonen på falska inkasseringsuppdrag. Som vuxen fick le Carré anställning vid underrättelsetjänsten MI5 och MI6.
Han gjorde aldrig någonting av större betydelse, har han förklarat, och hans litterära framgångar ledde till att han lämnade underrättelsetjänsten 1964 och ägnade sig åt att skriva på heltid. Vi vet att den ena spionthrillern avlöste den andra, framgången var garanterad och många av böckerna filmades. Han hör till de författare som inte kan sluta skriva, även om han nu säger att den nya romanen är hans sista. Vi får se, vi har hört det förr!
I tidigare böcker lärde vi känna George Smiley. I den nyutkomna romanen heter hans motsvarighet Nat, en 47-årig veteran inom engelska underrättelsetjänsten som vet att hans tid närmar sig sitt slut. Smiley var en klumpig figur i illasittande kläder. Nat, ursprungligen döpt till Anatoly, är smärt, renrakad och helt sportgalen. Hans många officiella uppdrag har fört honom världen runt och han har ofta lämnat sin fru, människorättsadvokaten Prue, och dottern Steff ensamma. Men plötsligt och oväntat dyker ett sista uppdrag upp i London och Nat får fullt upp i Operation Rosebud där han granskar en ukrainsk oligark i London som ser ut att ha hemliga kontakter med den ryska underrättelsetjänsten.
Låtsas vara lojal, alltid redo att svika
Så här långt är det den le Carré vi känner. Men vem är Ed som vi möter tidigt i texten? Han är den unge mannen Nat spelar badminton med varje vecka och ibland oftare i en Londonklubb. Han ser bra ut och har en tafatt charm.
Vi förstår rätt snart att det är något kufiskt med Ed och inte bara för att han går på om brexit och sin egen passion för Tyskland. Den fasansfulla Donald Trump glöms inte bort i texten. Eller Putin. ”Och ni britter, vad gör ni? Suger hans kuk och bjuder honom på te med Drottningen.”
Jämfört med andra av le Carrés romaner händer det inte så mycket här, men vi är nyfikna och spända på vad dialogen skall avslöja och vem som spelar lojal och vem som sedan sviker vem.
Slutresultatet är inte precis vad vi väntat oss, men det är le Carrés bravur att kunna överraska oss.
I en intervju i Guardian (12.10) berättade han att han som skolpojke i en engelsk internatskola måste låtsas tillhöra en social klass och miljö som var honom främmande. ”Vem var jag?” Det gav honom insyn i hur människor kunde låtsas vara lojala även om de är redo att svika andra.
Som 17-åring iakttog han duvor på casinots tak i Monte Carlo. De släpptes ut via tunnlar och casinots gäster sköt prick på dem. De som klarade sig flög på nytt in i tunneln, men blev kanske offer nästa gång. ”Undanflykt var min barndoms vapen”.
Vilket vapen, och vilken författare!
Vår syn på patriotism och nationalism – var våra lojaliteter ligger – är något ytterst gåtfullt. Jag anser att brexit är helt irrationellt, ett tecken på eländig statsmannakonst och uruselt diplomatiskt beteende. John le Carré