Sällan hörda lieder om kärlek, sorg och det övernaturliga
Tuuli Lindeberg och Emil Holmström förenades i smärta och längtan under kvällen med lieder av Clara och Robert Schumann.
LIED Lieder av Clara och Robert Schumann
Tuuli Lindeberg, sång, Emil Holmström, piano. Helsinki-Bösendorfer 1880-serien, Angelicum 10.12.
Tredje konserten i Emil Holmströms nya konsertserie uppbyggd kring flygeln från 1882 fokuserade på paret Clara och Robert Schumann. Roberts Fantastiestücke fungerade bra som inledning och visade på tonsättarens två olika sidor: den drömska och passionerade, som han skrev mycket om. Särskilt melodin i andra satsen klingade melankolisk i Holmströms händer. Dessutom kunde han i sista satsen verkligen visa att Bösendorfern har en sjungande ton och möjliggör extrema dynamiska kontraster.
Robert skrev nästan hundrafyrtio sånger under år 1840 inklusive sångcykeln Frauenliebe und -leben, åtta sånger som skildrar en kvinnas första kärlek, äktenskap, förlossning och änkestånd. Chamissos text känns ganska föråldrad i dag när kvinnans ställning inte längre är beroende av man och barn. Ändå skönjs många bekanta känslor i dikterna.
Tuuli Lindebergs förträffliga sångröst och musikaliska insikter resulterade i ett i sig fint framförande, även om jag kom att sakna ett personligt grepp. Jag skulle till exempel gärna ha sett mera exalterad glädje i lovprisningen av den älskade (Er, der Herrlichste von allen) eller på bröllopsdagen (Helft mir, ihr Schwestern). Som åskådare vill man också i ett intimt rum uppleva alla känslor tillsammans med artister som vågar ta risker. Du Ring an meinem Finger blev samtidigt hisnande och intensiv.
Clara Schumanns liv var inte lätt med åtta barn och en psykiskt instabil man som dog i förtid. Det är ingen överraskning att hennes lieder har otaliga känslomässiga stunder. O weh des Scheidens (Rückert) var en ny bekantskap för mig, fylld av smärta och längtan. Pianisten och sångerskan skapade en intensiv atmosfär av sorg i varje ton och ackord. Sista sången Die gute Nacht blev som en bön i sin enkelhet och mildhet.
Pianisten som målare
Trots att Lindeberg sjunger underbart blev jag mest fängslad av Holmströms förmåga att skapa en hel bild på bara några sekunder. I första sången av Frauenliebe, Seit ich ihn gesehen, kunde han med bara fyra ackord förflytta lyssnaren till den nyförälskade kvinnans värld. Holmström visade prov på gedigen virtuositet i Claras Er ist gekommen och Loreley (om den onda sjöjungfrun) med upphetsat skakande och ett ständigt flöde av toner från pianot.
Kvällens extranummer kändes inledningsvis som ett mystiskt val. Robert Schumanns mindre kända Herzeleid om den nödställda Ophelia på vattnet är knappast det vanligaste avslutet på en liedkväll. Å andra sidan anknyter sången till romantiska teman som längtan, död och det övernaturliga, som präglade Claras och Roberts liv och musikaliska ideal.