Tove Janssons Helsingfors

Sent i november landar jag i ett mörkt Helsingfors. Som Hemulen i boken Sent i november känner jag mig melankolisk när jag långsamt vaknar till verkligheten och inser att det faktiskt är sent i november. Men snön har fallit och julkaktusen har börjat blomma.

När den blå timmen smyger sig på tar jag mig till Skatudden där Tove Janssons barndomshem finns på Lotsgatan 4, i ett jugendhus på sockel i grovhuggen natursten med tung sluten fasad i puts och rundat torn.

Med ett skimmer kring de österländska kupolerna reser sig Uspenskijkatedralen tyst på Skatuddsberget och klockorna ringer på samma sätt som när Tove lekte i parken intill, nu döpt till Tove Janssons park.

När kölden hade lagt sina bryggor över fjärdarna gick den unga Tove mot Norra hamnen iklädd pälsmössa och kappa till Vedkajen, samma ställe varifrån båten sommartid avgick till sommarparadiset, ön Klovharun. Här remmade hon sina skridskor och gled ut på den blanka isen för att göra piruetter och åttor bland pojkar som tävlade om vem som åkte snabbast.

Havet svallar ännu fritt och rader av ljus glider ut och in i Södra hamnen. Jag tycker som Muminpappan att båtar i natten är underbara: Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen.

Och mitt nya liv är isen som rasslar under de bara fötterna. Men snart sluter sig det varma vattnet mjukt kring mig. När jag går upp dansar ångan över bassängen och Blekholmarna och Klippan flyter som festliga krokaner på vattenytan.

Där Esplanaden tar sin början gömmer sig Svenska Teaterns vita fasad bakom de kala lindarna. Här hade Tove Janssons första pjäs Mumintrollet och kometen premiär för 70 år sedan i december.

Vid Kapellets gnistrande fasad vilar Viktor Janssons fontänskulptur Vattennymferna i elegant klassicism. Tove Janssons far avbildar två sjöjungfrurs lek med en fisk på vågorna. För den större av sjöjungfrurna var Tove modell, den mindre föreställer brodern.

Ett par kvarter söderut på Ulrikasborgsgatan finns Toves konstnärsateljé dit hon flyttade 1944. En relief av den unga Tove förevigad av hennes pappa pryder fasaden och det var här hon skrev: Jag vill gå vidare, nej, inte gå, utan leka mig vidare i livet...