Det började enkelt med äpplen, garndockor och pappershjärtan, i dag pyntar vi våra julgranar med glittrande glasbollar och blinkande elljus – enligt principen mera är vackrare.
En vackert smyckad gran sätter julstämningen direkt. Författaren och historikern Katarina Harrison Lindbergh hör till de mer hängivna julgransentusiasterna. – Vi har tre granar hemma och ställer till med fest när det är dags att klä dem.
Få saker skapar julstämning som en vacker julgran. Den friska doften från barren, ljusen och de vackra prydnaderna lyser upp i vintermörkret och sprider en känsla av trygg hemtrevnad. För de allra flesta är det otänkbart med en jul utan gran. Och det är en ganska gammal tradition.
Mats Nilsson, docent i etnologi vid Göteborgs universitet, berättar att seden är importerad från Tyskland:
– Vi hade ett stort kulturutbyte med Tyskland och plockade upp många influenser därifrån. I Sverige dök granen, som vi känner den, upp på 1700-talet.
Hålla knytt borta
Enligt Nordiska Museet är den första innegranen i Sverige dokumenterad 1741. Till en början var det bara högreståndsfamiljer och kungligheter som höll sig med julgran. Först under 1800-talet blev den vanlig i hela landet.
Till Finland kom julgranen via Sverige i början av 1800-talet, det var borgarhem i storstäderna Åbo och Viborg som införde traditionen först, därefter spred den sig till prästgårdar och herrgårdar. Först i början av 1900-talet blev julgranen allmän bland folket.
– Träd som dekoration har alltid varit viktiga inslag vid bröllop och andra festligheter. Gran- och enris ansågs dessutom hålla oknytt borta. Man la ruskor på förstukvisten och gödselstacken som skydd, säger Mats Nilsson.
Från början var granen så liten att den stod på bordet och var dekorerad med äpplen, saffranskringlor och vaxljus. Därefter utvecklades pyntet.
– I slutet av 1800-talet blev glaskulorna vanligare som prydnader. De härstammade också från Tyskland och Tjeckien. Man dekorerade även med andra glasfigurer, som fåglar och klockor.
Extra allt
En som är förtjust i färgsprakande julgransprydnader i allmänhet och glaskulor i synnerhet är författaren och historikern Katarina HarrisonLindbergh.
– Det började redan när jag var liten, vi hade vackert pynt i min barndom. Men vi hade som tradition att ta in och klä granen kvällen före julafton. Det blev ganska stressigt, berättar hon.
För att undvika det har hon och hennes familj, som består av maken och historieprofessorn Dick Harrison samt dottern Nala, skapat nya traditioner – helt befriade från stress och måsten.
– Att klä granen – eller granarna i vårt fall – är en av årets höjdpunkter. Vi ägnar en hel dag åt det, äter god mat, spelar julmusik och dricker champagne. När allt är klart sitter vi i var sin fåtölj och njuter av prakten.
För att få njuta så länge som möjligt sker granklädningen någon gång i mitten av december.
– Vanligtvis under helgen efter lucia. Granarna brukar hålla sig ganska fräscha ända till tjugondedag Knut, när vi slänger ut dem. Men då rasar barren av, säger hon.
Tre granar
Anledningen till att de måste ha tre granar är den stora mängden julgranspynt. Genom åren har samlingen växt med nya inköp vid resor till Polen, USA, England och Österrike. Favoriterna är glaskulorna från Tyskland.
– Vi åkte till och med till Lauscha, där tillverkningen började,
på semester en gång. Det ligger i före detta Östtyskland och där gör de fortfarande glaskulor. Det är verkligen värt ett besök!
Den lilla staden etablerades runt glasbruket redan på 1500-talet. När julgransdekorationer blev på modet på 1820-talet utvecklades dessutom en hel hemindustri kring glaskuleblåsningen där hela familjer ofta var engagerade. Männen och pojkarna blåste upp kulorna, medan döttrarna fixade spegelhinnan och paketeringen. Frun i huset kånkade sedan i väg med kulorna till en ”förläggare” som sålde dem vidare.
– Men det är väldigt sällsynt med bevarade kulor från förr. Ofta har de gått sönder eller så är de matta och
Träd som dekoration har alltid varit viktiga inslag vid bröllop och andra festligheter. Gran- och enris ansågs dessutom hålla oknytt borta. Mats Nilsson docent i etnologi
lite trista i färgerna. Jag föredrar nygjorda, säger Katarina.
Levande historia
Hennes pynt domineras av kulor av traditionellt snitt. Men här finns även glitter och andra figurer, som fåglar, fjärilar och blommor. Hon gillar allt som glittrar och glimmar.
– Vi använder allt vi har. Det får gärna vara så mycket pynt att granen är helt täckt, skrattar hon.
Att inte vara så rädd för att ta ut svängarna är medvetet. Genom att utveckla och göra traditioner till sina egna, håller man dem levande.
– Gör man inte det dör de ut.