Att problematisera priset till Peter Handke har utan vidare varit på sin plats, men till hans försvar måste sägas att de allvarligaste anklagelserna inte belagts tillfredsställande, med exakta kontextualiserade citat och källhänvisningar.
Fredrik Sonck analyserar debatten om Peter Handke och hans kontroversiella Nobelpris
Efter en intensiv debatt har österrikaren Peter Handke nu tagit emot sitt Nobelpris. Under hösten har jag läst åtminstone 30 vägande inlägg om hans göranden och låtanden i Jugoslavienkrigens efterdyningar, men är fortfarande mer ambivalent än jag skulle vilja vara.
När blir en problematisk författare alltför problematisk? Och hur ska förseelser på ett område vägas mot förtjänster på ett annat?
Jag skulle vilja komma undan frågorna genom att säga att Handke är som Schrödingers katt, både död och levande, men det är nog ärligare att säga att debatten handlar om att dra ett streck på en gråskala mellan det diskvalificerande och det tolerabla. Ingen kräver att författaren ska vara ett helgon, alla kan tänka sig djävulskap som ingen litteratur i världen kan övertrumfa.
Själva debatten har ändå varit upplysande. Här är fem reflektioner.
1.
Till Handkes försvar.
Att problematisera priset till Handke har utan vidare varit på sin plats, men till hans försvar måste sägas att de allvarligaste anklagelserna inte belagts tillfredsställande, med exakta kontextualiserade citat och källhänvisningar.
Till exempel är det felaktigt att säga att Handke ”hyllade” Slobodan Milošević vid hans begravning eller att han förnekar den serbiska massakern vid Srebrenica. Det är inte orimligt att se hans serbiska sympatier som utslag av kritik mot onyanserad och demoniserande nyhetsrapportering snarare än som nationalistisk propaganda. Och det är orimligt att läsa skönlitteratur, ambivalent och sökande till sin natur, på samma sätt som journalistik eller politisk kommunikation, där tydlighet och entydighet ofta är ideal.
Personligen tycker jag att Internationella domstolen i Haag gjorde rätt i att beteckna Srebrenicamassakern som folkmord – skalan och systematiken motiverar det – men det är noterbart att också folkmordsforskare som Kjell Magnusson (bland annat i DN 18.10.2019) ifrågasatt brottsrubriceringen, om än inte grymheterna. Och som Thomas Steinfeld skrivit i SvD 24.10.2019 var det på tyska länge omöjligt att tala om folkmord i någon annan bemärkelse än Förintelsen.
Det litterära priset slår en bro mellan det som i föreställningsvärlden är den rena, upphöjda och obesudlade litteraturen och den krassa materiella verkligheten där prisernas substans – pengar och status – är något som har betydelse men som knappast är något ”rent”.
Hatretorik? Revisionism? Nej, definitionen uppfylls inte. Handkes tyska förlag Suhrkamp är visserligen part i målet, men har systematiskt och transparent vederlagt de värsta anklagelserna. Redogörelsen finns att läsa på engelska (se länkar på HBL.fi).
2.
Till Handkes tadel.
Men visst finns det något obehagligt tendentiöst över karlns agerande.
Det är klart att vi ska göra skillnad mellan litterärt och politiskt språk, men det finns sammanhang där det litterära språket inte är möjligt, där det kidnappas eller korrumperas. Till exempel en krigsförbrytares begravning.
Det är också klart att författarens frihet ska vara större än politikerns, men hade en mindre namnkunnig person kommit undan med att misstänkliggöra en organisation som Srebrenicas mödrar under ”litterär” flagg? Det krävs nog en ordentlig genimyt för att den manövern ska vara möjlig. Den genimyten har suspekta politiker och serbisk nationalism dessutom fått någon form av (snål?) skjuts av. Här skulle det krävas tydlighet och klarspråk, men dessvärre har Handke också i intervjuer ofta föredragit att uttrycka sig vagt och undanglidande, ibland passivaggressivt. Det är okänsligt och sårar människor som fick lida svårt av det politiskt initierade våldet.
3.
Om Nobelprisets framtid.
Hur eftervärlden kommer att döma Handke går inte att förutspå, även om försök gjorts från båda håll. Däremot har Nobelpriset bevisligen bestått kontoverser förr. Kritiken i samband med Mo Yans, Bob Dylans och Elfriede Jelineks priser på 2000-talet var visserligen både mildare och annorlunda, men historiskt sett har kontroversiella eller missriktade priser inte nödvändigtvis haft en så skadlig inverkan. Kanske är det så att cynikerna har rätt: att också dålig publicitet är bra publicitet?
I de skandalösa Nobelprisens historia framstår ändå fredspriset till Henry Kissinger som en klart värre tabbe än Handke, och sentida fredspriser som det till EU och Obama som lika diskutabla, om än av andra anledningar. Aung San Suu Kyi fick fredspriset 1991 och är i dag statschef för ett land som anklagas för ett pågående folkmord och där förföljelserna av rohingyaminoriteten är väldokumenterade.
Moralisk rättrådighet är en explicit förväntning på ett entydigt politiskt fredspris, men rimligtvis inte i lika hög grad på ett konstnärligt litteraturpris. Akademiens krönika över pristagare representerar trots det en hygglig bredd i ideologi och politisk hållning, men framtidens utmaning verkar snarast vara att bättre se litteraturen utanför Europa, inte att undvika omdebatterade pristagare.
4.
Om en idealistisk litteratursyn.
Det är anmärkningsvärt att Svenska Akademien (också om årets nobelkommitté hade en majoritet av externa ledamöter) så starkt fortsätter att hävda en idealistisk litteratursyn, litteraturens autonomi från politiken. Det går inte att bortse från att denna kompromisslöshet (halsstarrighet eller integritet, beroende på perspektiv) kan vara en bidragande anledning till Nobelprisets status, att oförutsägbarheten främjar prisets attraktionskraft.
Förstås är tanken om den ”rena, fristående litteraturen” ett skådespel. Men där många verkar se det som ett slags bondfångeri, tänker jag att det snarare handlar om en ganska medveten iscensättning där Svenska Akademien åtagit sig att hävda den idealistiska litteratursynen i all sin omöjlighet. Det kan för all del vara provokativt, men jag tror detta är en god provokation i en värld där marknader och politik styr så mycket av litteraturen och konsten (tänker inte specifikt på fallet Handke här).
5.
Om ett världsligt pris.
Den idealistiska omöjligheten är en omöjlighet för att det litterära priset slår en bro mellan det som i föreställningsvärlden är den rena, upphöjda och obesudlade litteraturen och den krassa materiella verkligheten där prisernas substans – pengar och status – är något som har betydelse men som knappast är något ”rent”.
För visst är det avslöjande att en författare som Peter Handke i ett andetag säger att han är ”ren litteratur” och i nästa gläds över pengar och uppmärksamhet som den rena litteraturen rimligtvis borde ge blanka fan i.
Annorlunda uttryckt: ett pris är givetvis en politisk handling, också att ta emot det. Det är inget att skämmas för, men heller inget att hyckla om. Världen finns i litteraturen, men litteraturen finns också i världen.
Sen behöver den politiska handlingen att dela ut ett pris inte förstås som en välsignelse av någon konkret åsikt eller utsaga, utan mer principiellt. Men som redaktör och journalist tänker jag också att Nobelpriset förutom miljonerna är en sorts blankocheck med en betydande täckning i symboliskt kapital. Vilka stolligheter pristagare X än väljer att uttrycka i framtiden kommer de alltid att förses med etiketten Nobelpristagaren i litteratur. Såtillvida handlar valet i praktiken alltid om mer än det litterära.
Sveriges första hbtq-altartavla blev inte långlivad. Elisabeth Ohlsons Paradiset flyttas ut ur kyrkorummet i S:t Pauli kyrka i Malmö – den lämnar för många obesvarade frågor, anser kyrkoherden.
Tavlan mottogs officiellt så sent som första advent och konstnären själv betecknade händelsen som historisk. Den är gjord utifrån en gammal tavla, reformationskonstnären Lucas Cranachs verk Adam och Eva, men i Elisabeth Ohlsons tolkning finns två Adam och två Evor.
”Vi har lyssnat på den kritik som framkommit. Och vid närmare analys av tavlan, har jag som ytterst ansvarig för Svenska kyrkan i Malmö, beslutat att låta tavlan få en annan slutgiltig placering än i kyrkorummet då tavlan har för många obesvarade frågor”, säger kyrkoherde Per Svensson i ett pressmeddelande.
Det är inte konstverkets två homosexuella par som är det kontroversiella, enligt honom, utan en orm och ett äpple som finns med i bilden.
”Att det finns en orm, vilket av tradition står för ondska, och att den dessutom övergår i en transperson gör att en tolkning kan bli att en transperson är ond eller djävulen. Det kan Svenska kyrkan absolut inte stå för”, skriver kyrkan i pressmeddelandet.
Problemet med äpplet i bilden anses vara att det symboliserar kunskap och att det är oklart ”vems kunskap bilden vill berätta”.
Hon var sex år när hon första gången fick träffa Finlands luciakandidater, och därefter Finlands lucia. Året var 1985 och Anna Siironen gick första året vid Svenska skolan för synskadade i Helsingfors. Första mötet med Finlands lucia skulle bli starten på ett livslångt intresse för fenomenet lucia. Och det skulle också visa sig bli starten på nya vänskapsband – vissa kortvariga, andra långvariga.
Hon beskriver den förväntan och spänning som hängde i luften när luciakandidaterna skulle besöka skolan för synskadade.
– Jag minns att läraren sa ”nu kommer luciaflickorna”. Vi fick prata med dem och vi sjöng för varandra.
Brevväxlade med lucia
Anna var elev vid Svenska skolan för synskadade mellan 1985 och 1997. Varje år fick hon träffa Finlands lucia och hennes följe. Men det mötet räckte inte. Hon ville ha en närmare kontakt och bad alltid om att få luciornas postadress för att kunna skicka brev.
– Jag hade en nyfikenhet och ett kontaktsug till luciorna. Det här suget försökte vissa lärare tona ner. Det sades att man inte får vara för påflugen som blind.
Hon förklarar att lärarna var oroliga för att de unga luciorna inte
Jag hade en nyfikenhet och ett kontaktsug till luciorna. Det här suget försökte vissa lärare tona ner. Det sades att man inte får vara för påflugen som blind.
skulle våga tacka nej till kontaktförfrågan och att de inte skulle våga stå på sig.
– Men det går inte att dämpa en människa med stark vilja, säger hon och berättar att alla luciakandidater har velat brevväxla och ha kontakt med henne.
I breven skrev Anna om helt vardagliga saker:
– Jag kunde berätta om något läger jag hade varit på, vad jag hade gjort och vilken musik jag lyssnade på.
Anna Siironen älskar musik och mängden cd-skivor i hennes lägenhet i Karis är ett tecken på ett mycket stort musikintresse.
– I tonåren var jag mest intresserad av att fråga vilken musiksmak lucian hade.
Det finns en lucia från början av 1990-talet hon skapade ett extra starkt vänskapsband med och som hon fortfarande har kontakt med i dag.
– Vi träffas då och då och går till exempel på konserter. Den här veckan ska vi gå på en julkonsert i Kimito. Men hon vill inte nämnas vid namn.
Vad betyder luciatraditionen för dig?
– Det är något mycket vackert och något jag uppskattar mycket. Lucia är någon som finns där. Och sången är vacker.
Den doft Anna förknippar mest med lucia är doften av stearinljus. De sånger som ger de starkaste känslorna är Sankta Lucia och Adventstid.
Det är tydligt att lucia för Anna handlar om en stämning, en omtanke och en värme. Allt som har med utseende och utstrålning att göra är bortskalat.
– Lucia är en flicka med långt hår, inget annat, säger hon snabbt.
Tiden för intervjun börjar vara slut, tycker Anna. Hon frågar:
– Blev det en sådan intervju du hade tänkt?
En sista hälsning önskar hon få med i texten:
– Jag skulle vilja få med den här hälsningen: Grattis till årets lucior, det blir ett minne för livet och något som kan leda till något annat.