Forskare: Hanterbar utmaning att ta hem kvinnor och barn
De flesta europeiska länder, också Finland, har kapacitet att hantera de IS-kvinnor som återvänder. Skyddspolisen måste ändå följa med dem under flera år. För lyckad avradikalisering behöver basbehov tillgodoses först. Det säger den norska terrorforskaren Thomas Hegghammer som rekommenderar att både kvinnor och barn repatrieras.
Diskussionen om de drygt tio kvinnor och trettio barn med finskt medborgarskap som finns i IS-lägret i alHol fortgår intensivt. Skyddspolisen har lyft fram att en repatriering av kvinnorna medför betydande säkerhetsrisker och sannolikt höjer terrorhotet riktat mot Finland, vilket bland annat oppositionspartierna hänvisar till i sin interpellation.
”Vi bedömer att de kvinnor som möjligen återvänder sannolikt fortsätter med terroristisk verksamhet, har samröre sinsemellan och igen integreras i inhemska jihadistiska nätverk”, skriver Minna Passi, kommunikationsspecialist vid Skyddspolisen till HBL.
Enligt henne uppskattar Skyddspolisen att kvinnorna inte återvänder frivilligt, utan för att IS har förlorat sitt territorium.
Thomas Hegghammer är chefsforskare vid norska Forsvarets forskningsinstitutt och en auktoritet inom forskning om terrorism och jihadism.
Enligt honom är det antal som nu möjligen är på väg att repatrieras till Finland hanterbart, även om de är fler än i Norge och betydligt fler sett till den muslimska befolkningens storlek.
– De flesta europeiska länder har i alla fall kapacitet att hantera kvinnorna, säger Hegghammer.
Det ställer enligt honom ändå krav på säkerhetstjänsterna, i vårt fall Skyddspolisen. Han säger att kvinnor och också tonåriga barn måste stå under bevakning i flera år, bland annat för att förhindra att nya jihadistiska miljöer ska uppstå.
För framför allt barnens skull har Hegghammer i Norge talat för att både mödrar och barn ska tas hem. Han tror ändå att det också kan vara bra för samhället i stort. Kvinnor som har barn att ta hand om kan vara mindre benägna att ägna sig åt för samhället icke-önskvärd verksamhet, även om det inte är någon garanti.
Inte ofarligt
Vad vet vi då om kvinnorna som finns i al-Hol? En del av de finländska kvinnorna har ställt upp i intervjuer och verkar fortfarande anamma en jihadistisk ideologi. Bland andra den finländska terrorforskaren Leena Malkki har ändå betonat att det inte går att dra för långtgående slutsatser av de korta uttalandena, som dessutom ges i en omgivning där andra yttranden kan försätta kvinnorna i fara.
Enligt Thomas Hegghammer har de flesta europeiska kvinnor som har åkt till konfliktområdet bevisligen ingått i terrorsekten. Ideologiskt är kvinnorna lika tillgivna IS och radikaliserade som männen, menar han.
Men ser man till säkerhetsrisker med repatriering finns det en könsskillnad. För även om det finns kvinnor som har deltagit i terroroperationer så är de få.
– Jag tror inte att kvinnorna är lika farliga som männen.
Oproblematiskt eller ofarligt är det ändå inte att hämta hem kvinnorna, enligt Hegghammer.
– De kan spela en indirekt roll eller sprida radikala idéer.
Precis som andra forskare betonar han att gruppen är heterogen, och också Skyddspolisen uppger att säkerhetsrisken bedöms från fall till fall.
Så går avradikalisering till
Skyddspolisen lyfter fram att även barnen kan utgöra ett säkerhetshot, om integrationen av dem i det finländska samhället inte lyckas. Barnen i al-Hol är enligt medieuppgifter mellan 2 och 18 år gamla, de flesta under 6 år.
Milla Perukangas är sakkunnig vid Kyrkans utlandshjälp som har haft avradikaliseringsverksamhet. Hon ingår också i ett europeiskt nätverk mot våldbejakande extremism. Även hon betonar vikten av att barnen får möjlighet att bygga upp en egen, positiv identitet.
Det ger också bäst resultat om man ser på avradikalisering. Det påverkar därmed säkerheten i Finland i stort.
Att det handlar om barn och vuxna som har varit involverade i just IS med sina grymheter väcker starka känslor hos många, vilket den senaste tidens debatt har visat. Det här påverkar också möjligheterna för återvändarna att bli en del av samhället, men hon säger att det är viktigt för att resultatet ska bli bra.
– Jag förstår att det finns en stor oro, som också är befogad, men de måste ges en chans, säger hon och menar att personerna kommer att gå igenom grundläggande processer som till exempel hälsokontroller och polisutredning.
Forskning visar enligt Perukangas på att det sällan går att inleda en avradikalisering från våldbejakande ideologier utan att basbehov är tillgodosedda – inte minst nu då kontrasten till lägerförhållandena i alHol kan vara stora. Därför är det centralt att börja med att ordna boende, hälsovård och skola till barnen och kanske utbildning eller jobb till de vuxna, samt försöka få till stånd sunda sociala nätverk. Det kan handa om att etablera kontakt med familj som har funnits kvar i Finland.
Det här kan vara en lång process.
– Följande steg är sedan att bearbeta tankevärlden och ideologin.
Det finns olika slags modeller för avradikalisering. Centralt för resultatet är att personen själv har en vilja att förändras. Sedan är det inte sagt att processen ska ses som lyckad enbart om personen frånsäger sig sin ideologi.
Det finns många exempel i historien och i forskning som visar att synsättet kan finnas kvar, även om personen inte deltar i aktiviteter eller utför radikala handlingar.
– Prioriteten måste vara att man avstår från våld och uppviglande som rekrytering, säger Milla Perukangas.
Enligt henne verkar myndigheterna i Finland vara väl förberedda för situationen och hon säger att kunnandet överlag är stort. Hon betonar ändå att arbetet och insatserna måste vara långsiktiga.
Frankrike hör till de få västländer hittills som har tagit hem också mammor, som där har skiljts från sina barn. För de barnen har det, enligt Perukangas, inte varit svårt att komma i gång med rehabiliteringen.
Vi bedömer att de kvinnor som möjligen återvänder sannolikt fortsätter med terroristisk verksamhet, har samröre sinsemellan och igen integreras i inhemska jihadistiska nätverk.
Minna Passi kommunikationsspecialist vid Skyddspolisen.
Jag förstår att det finns en stor oro, som också är befogad, men de måste ges en chans.
Milla Perukangas är sakkunnig vid Kyrkans utlandshjälp