Med nosen mot Madrid
efter ett inledande lätt kaos på Arlanda har flygplanet lyft och vänt mot syd-sydväst. Det är med lite blandade känslor färden börjar. Utmaningarna är oerhörda. Världen styr mot decennier som kommer att tvinga oss alla att omvärdera hur vi lever. Och alla styrmän på den här farkosten har inte riktigt brytt sig om att studera kartan eller sjökortet – eller ens ratten.
I sin riktigt mest bjärta form ser utmaningen ut så här: på 30 år ska vi radikalt förvandla hela vår energisektor. Det är inte alldeles lätt i en industrisektor, som gärna ser sin utveckling i investeringscykler på 20 år. På den vägen finns det dessutom lite besvärliga fallgropar.
det första ramverket finns redan på plats. Under den föregående mandatperioden körde parlamentet och rådet igenom ett antal grundläggande direktiv för tiden fram till 2030. I hela det lagstiftningsarbetet var parlamentet genomgående lite mera krävande än rådet. Och det var alltid i sista hand parlamentet som fick ge efter – ibland på goda, ibland på mindre goda grunder.
Så kommer det att vara också i nästa skede, ett skede som heter European Climate Law – den europeiska klimatlagen. Lagen skapar en juridisk ram för unionens klimatåtgärder och verksamhet fram till 2050, men den är inte alldeles oemotsäglig.
Ryggraden i alla klimatåtgärder är en genomgående förnybar elektrifiering. Siffrorna är ganska imponerande – eller skrämmande. I en utredning energibolagen gjort, borde enbart den nordiska energimarknadens produktion öka från 400 TWh till 600 TWh. Som jämförelse så producerar all vindkraft i Finland cirka 5 TWh årligen. Men inbyggt i den sortens målsättningar finns – för att låta som Immanuel Kant – ett moraliskt imperativ på att ändra medlemsländernas energimix.
Energimixen är som socialpolitiken – det är nationell behörighet. Att gripa in i den förutsätter alltså enighet i rådet och enighet skapar sedan en risk för utpressning. Den risken har i alla förhandsdiskussioner fått ett skönskrivet namn: just transition – en rättvis övergång.
att skapa en rättvis övergång är naturligtvis alldeles riktigt, men inte alldeles lätt. Vi kunde börja den diskussionen här hemma. Till diskussionen har hört en mängd krav, som inte alldeles jämlikt slår ut över medborgarnas sysselsättning.
Om vi ska sluta äta kött, vilket har varit ett av kraven, betyder det minskade inkomster för köttbonden. Om vi ska förbjuda kalhyggen innebär det minskade inkomster för skogsägaren och dyrare eller mindre mängder råvaror för skogsindustrin. Och om vi dessutom förbjuder jordbruk på torvmark har vi en annan stor grupp, som i den rättvisa övergångens namn borde få någon form av ersättning.
Den här diskussionen borde vi föra, eftersom den hittills har förts mera i termer av att köttbonden, skogsägaren och torvjordbrukaren av moraliska orsaker borde avstå från sin verksamhet av ren och skär kärlek till miljön.
Miljöpolitik kan alltså inte handla om expropriering även om tongångarna i den nationella debatten ibland förefaller gå i de banorna.
”I sin riktigt mest bjärta form ser utmaningen ut så här: på 30 år ska vi radikalt förvandla hela vår energisektor.”