Sanna Marin behöver inga goda råd
Rullstolsåkaren Toni Piispanen blev världsmästare i en mogen 43 års ålder. Nästa år står para-OS i Tokyo på programmet – och då ska han vara ännu snabbare och bättre.
Som 17-åring plockade jag upp fimpar och spyor i karusellerna på Gröna Lund. Som 23-åring diskade jag ämbaren med bearnaisesås på restauranger. Som 32-åring matade jag köttkanonen på en korvfabrik.
Yes, jag vill hoppa på Sanna Marintrenden som just nu fyller några av mina finländska vänners Facebookflöden. Inspirationen kommer från hennes otroliga historia att ha gått från butikskassörska till statsminister. Stilpoäng verkar man få för ju mer smutsiga och monotona arbeten man har haft.
Jag kan förstå stoltheten i att ha börjat från enkla förhållanden och långsamt ha kämpat sig till utbildning och karriär. Jag kan också förstå suget efter politiker som inte bara är stöpta i partiernas broilerskolor. Jag borde inte vara förvånad. Sveriges statsminister är en gammal svetsare. I just Stefan Löfvens fall så har kritiken ofta varit att det är lite för mycket autenticitet. När väljarna suktar efter en smula espri och passion så har Löfven barskt tuffat på som en rostfri matlåda bortglömd i värmeskåpet.
Men att vara för äkta lär säkert inte Sanna Marin lida av med tanke på att de värsta kanterna borde ha hyvlats av efter tretton år inom politiken. När Nya Zeelands unga premiärminister Jacinda Ardern ombads ge finländaren ett råd så fick hon inget. Jacinda Ardern trodde inte Sanna Marin behövde några goda ord på vägen eftersom hon redan hade bevisat sig som minister. Torrt, men förmodligen alldeles sant.
Uppmärksamheten kring den nya finländska regeringen har varit stor även i Sverige. Många undrar hur mycket allt vackert prat om jämställdhet är värt när vi ännu inte har lyckats skaka fram en enda kvinnlig statsminister.
Är den ofta förlöjligade feministiska utrikespolitiken bara en pyrrhusseger? Och hur kommer det sig egentligen att vi svenskar står som panelhönor nu när finländarna kör damernas? Det är paradoxalt egentligen. Jag upplever att det i Finland fortfarande är vanligare att kvinnor bemöts med ”lilla gumman” eller avfärdas helt på grund av sin ålder eller sitt kön.
Vardagsuttryck och attityder som skulle betraktas som skämmiga eller sexistiska i Sverige florerar på ett annat sätt i Finland. Det är bara att ta spårvagnen i Helsingfors. Jag är ingen pryd människa men det tog mig ett tag att acklimatisera mig till förstärkningsordet ”vittu”. Inte heller som det kan uttryckas på finlandssvenska som ”fittigt”.
Skillnader i svordomar säger kanske inte så mycket. Men det finns andra mer påtagliga skillnader. Organisationer som Amnesty har lyft fram att våldet mot kvinnor och flickor är vanligare i Finland än i flertalet andra EU-länder. Våldet drabbar dessutom kvinnor oavsett ålder eller socioekonomisk tillhörighet, enligt Amnesty.
Så återstår förklaringen att den svenska feminismen endast går på ytan och mer handlar om att rensa språket från vulgariteter än om att släppa fram kvinnor till chefspositioner. Det låter lite väl enkelt. Särskilt när man betänker att Finland fick kvinnlig rösträtt över ett decennium före Sverige. Kanske går vägen mot jämställdhet asymmetriskt i de nordiska länderna.
Samtidigt som Finland får ett 34-årigt butiksbiträde från en regnbågsfamilj som statsminister växer det högerkonservativa blocket i Sverige. Den senaste undersökningen från SCB visar att Sverigedemokraterna är det största partiet bland manliga LO-väljare. Det verkar alltså som att Stefan Löfvens egna svetsarkamrater föredrar den politiska påläggskalven Jimmie Åkesson. Så mycket för autenticitet …
En rekordung regering bestående av kvinnor borde inte förvåna. Det ligger i tiden nu när Greta Thunberg utsetts till årets person av tidningen Time Magazine.
Men det finns smolk i glädjebägaren för de unga makthavarna. En svensk undersökning visar att man är helt passé på arbetsmarknaden när man har passerat 40 år. Det ger Sanna Marin ytterligare sex år innan hon kastas utför ättestupan.
Då är vi tillbaka till alla de skitjobb man hade som ung. Dem man vill kokettera med på Facebook nu när man gått vidare till skrivbordsjobb och chefskap.
Jag är stolt över min tid tillsammans med kasslerbitarna och julskinkorna. Men om jag fortfarande var kvar i fabriken skulle jag knappast skryta om det på sociala medier. Inte heller skulle statsministerns några månader som butiksbiträde imponera. Men åtminstone har Sanna Marin något att falla tillbaka på om allt skiter sig.
”Jag är stolt över min tid tillsammans med kasslerbitarna och julskinkorna. Men om jag fortfarande var kvar i fabriken skulle jag knappast skryta om det på sociala medier.”
PETER AL FAKIR
Finlands friidrottsförbund valde rullstolsåkaren Toni Piispanen till årets friidrottare. Piispanen lyckades näst intill perfekt i para-VM i Dubai i november där han efter en sex års paus vann guld på 100 meter i klassen T51. Dessutom knep han silver med eget personbästa på den dubbelt så långa sprintsträckan.
– Det var en kanonsäsong. Det känns fantastiskt att få erkännande i friidrottskretsarna. Jag hade aldrig trott det här. Jag är överraskad och förskräckligt lycklig, säger den dubbla VM-medaljören Piispanen.
Piispanen berättar att han redan i god tid såg tecken på att han hade det som krävdes för att nå framgång på VM-banan.
– VM var det mentalt lättaste mästerskapet på länge för jag visste att jag är i form. Säsongen startade bra på våren och jag vann så gott som varje start på 100 och på 200 meter. Det kändes tryggt att sedan styra mot sommaren.
– Och mycket bättre hade det inte kunnat gå. Segern i Diamond League och så guld och silver i VM. Vi jobbade grymt mycket och gjorde ändringar i upplägget. Jag riktar ett stort tack till vårt team för den här succén. Vi har ett fantastiskt gäng rullstolsåkare med Leo-Pekka Tähti och Amanda Kotaja i spetsen. De två senaste åren har utvecklingen varit mycket bra.
43-åriga Piispanen vann sin första mästerskapsmedalj i VM i Christchurch 2011 då han kom tvåa på 100 meter och trea på 200 meter. Sedan dess har han vunnit medalj i alla VM som ordnats, totalt två guld, fem silver och två brons. I EM i fjol vann Piispanen två silver. Han är också OS-vinnare från London 2012.
Piispanens karriär som rullstolsåkare började 2010 – men idrottare har han alltid varit.
– Jag har alltid haft en passion till idrott. Det är nyckeln till min framgång. Jag var en idrottare redan före jag skadade mig. Den livsstilen fanns alltid där. Sedan började jag nå mer och mer framgång. Jag hittade den rätta rytmen att utöva elitidrott och det har fört mig så här långt.
Piispanen blev förlamad då han i 17-årsåldern skadade sig i en karateuppvisning då en volt misslyckades. Två år senare började han med rullstolsrugby. Som rugbyspelare gick han så långt som till Finlands landslag där han var lagkapten. Rugbyn byggde en stark grund för friidrottskarriären.
– Alla de motgångar jag haft i mitt liv har gjort mig till en starkare människa och en starkare idrottare. Genom det har jag kunnat utvecklas och nå fina resultat, säger Piispanen.
Gulddrömmar
År 2020 finns en tävling viktigare än alla andra inprickad i kalendern: paralympiska spelen i Tokyo. Piispanen tror han kommer vara i alla tiders bästa form då.
– Paralympiska spelen är alltid stort. Det är det man ställer siktet på med fyra års mellanrum. För två-tre år sedan gjordes en långsiktig plan. Processen är ännu i gång och jag kommer att vara ännu bättre i Tokyo än vad jag är nu. För ett år sedan hittade vi en ny teknik och sittställning som gör mig ännu snabbare. Ställningen är krävande men det bär undan då man får allt att stämma. På träningarna har jag varit snabbare än någonsin förr, säger Piispanen.
Då para-OS går av stapeln är Piispanen 44 år gammal. Men något slut på karriären är inte i sikte.
– Det är svårt att säga hur länge jag fortsätter. Jag har alltid haft ett motto: så länge jag är glödhet och brinner för idrotten så är det bara att ånga på. Jag är så frisk att jag inte ens tänkt på att sluta, säger årets friidrottare leende.
Det var en kanonsäsong. Det känns fantastiskt att få erkännande i friidrottskretsarna. Toni Piispanen