Vid den musikaliska lägerelden
Western Stars, filmversionen av Bruce Springsteens nya skiva, rekommenderas främst för de redan frälsta. Själva konserten i en stor lada känns mera städad och slipad än på riktigt live och taket lyfter först på slutet.
Western Stars
HHHII Regi och manus: Bruce Springsteen och Thom Zimny. Foto: Joe DeSalvo. Filmen visas otextad.
Det våras för Bruce Springsteen – på film. I Gurinder Chadhas Blinded by the Light möter vi en brittisk-pakistansk yngling som känner igen sig i Bossens texter.
I Western Stars, efter Springsteens nittonde album, möter vi New Jerseys store son själv. Det är fråga om en konsertdokumentär som omges av simpla, självreflekterande resonemang som även fungerar som introduktion till låtmaterialet.
Och även om den musikaliska given är lika intim som den är akustisk – komplett med en trettiohövdad symfoniorkester som smälter in förvånansvärt väl – finns det gott om visuella utsmyckningar i filmen, bilder som höjer den berättarmässiga ribban.
På den punkten får man lust att tala om en bredsida Americana, med allt vad det innebär av galopperande vildhästar, fulsnygga bilskrällen och präriemiljöer fångade i motljus. Inte sällan iklär sig Bruce Springsteen rollen som en nutida cowboy, en åldrande sådan, med stetsonhatten på sned.
I den mån man kan tala om en röd tråd, tematiskt och lyriskt sett, handlar det om den eviga balansgången mellan individuell frihet och behovet av rötter och någon form av gemenskap, det vill säga familj och vänner.
Den musikaliska inramningen är ett stycke för sig. De facto håller vi till i en över hundra år gammal lada, nu festlokal, som enligt Bruce inrymmer ”de bästa av spöken och andra väsen”.
Hur som helst är det Bruce Spingsteen och hans akustiska gitarr som sätter agendan med ett vemodigt country- och westernsound som närmast för tankarna till åttiotalsalbumet Nebraska (med extra allt).
Och trots att Bossen har hustrun och musikerkollegan Patti Scialfa vid sin sida samt ett rockband utökat med bakgrundssångare och en symfonisk ensemble är det sällan som kameran letar sig bort från Springsteens ansikte.
Visuella klyschor
Till det kommer de mer eller mindre meditativa resonemangen som inte heller skyr det självbiografiska. Bland de mera personliga inslagen i filmen hittar vi en smalfilmssnutt där en ung, kär och galen Bruce och hans Patti töntar och har sig.
Men trots allt detta rekommenderas filmen i regi av Thom Zimny och Bruce Springsteen själv i första hand för de redan frälsta. Själva konserten känns mera städad och slipad än på riktigt live och taket lyfter först på målrakan, med en rykande cover av Glen Campbell-örhänget Rhinestone Cowboy.
Vad de visuella utflykterna beträffar är det för mycket som gränsar till den klassiska Marlboro Man-estetiken.
Det som främst talar för filmen är därför kanske att den gode Bruce inte har för avsikt att turnera med det här materialet. Det är ladan och skivtallriken eller ingenting alls.