I krig och kärlek och i Ukraina
Dokumentären om Timo Puustinen från Jyväskylä som kör ner julklappar till barnen i Ukraina är kanske inte den mest välberättade. Men man kapitulerar inför glädjen på barnhemmet när julklapparna anländer.
Det är lätt att bli lite grann cynisk av alla dessa välgörenhetsjippon. Inte sällan får man en känsla av att det är välgörarna själva som vill slå sig för bröstet.
Fast det gäller inte nödvändigtvis för Julius Honkonens Julglädje till Ukraina (Jouluiloa Ukrainaan), en dokumentär som följer en hjälpsändning från mellersta Finland till det krigshärjade östra Ukraina.
Som ceremonimästare fungerar Timo Puustinen, handlare till vardags. Det var när det drog ihop sig till födelsedagskalas för hans tvillingdöttrar och det skulle städas där hemma som Puustinen insåg att familjen samlat på sig alldeles tillräckligt med leksaker.
Alltså ombads födelsedagsgästerna att endast ta med sig begagnade leksaker som skulle gå till välgörenhet. I ett första skede hade man ett barnhem i S:t Petersburg i tankarna men sedan visade det sig att hjälpbehovet var betydligt större i Ukraina.
Alltså sätter man kurs på det krigshärjade landet, med tonvis av leksaker och choklad i bagaget. Men försök förklara det för de polska gränsmyndigheterna som först inte vill veta av några livsmedel och hotar med skyhöga tullar.
Stryk tar också skåpbilarna på vägavsnitt som minsann sett sina bättre dagar. Men det är inget mot vad som väntar i östra Ukraina, längs den fyrahundra kilometer långa fronten där tungt beväpnade separatister och den ukrainska armén lurpassar på varandra.
Genuin glädje
Risken med den här typen av dokumentärer är att de inte ger mera än ett simpelt nyhetsinslag. Till all tur och lycka drar sig regissören och frilansfotografen Julius Honkonen inte för att sticka ut hakan.
Det bäddar för en dokumentär som stinker av lokalfärg, om det så gäller igensnöade landsortsvägar eller krigsisolerade byar som nu närmast bebos av äldre människor och krigsflyktingar.
Närmare än så här kommer man inte kriget, nervositeten är handgriplig.
Dokumentärens berättande är inte det mest slipade men det som gör att man till slut kapitulerar är den glädje som Puustinen & co möts av när de äntligen når sin slutdestination, barnhemmet Pilgrim. Snacka om fest och fyrverkeri!
Till den sympatiska helheten bidrar Gennadi Mokhnenko, barnhemmets föreståndare, som själv har en strulig bakgrund. Med en accent som hämtad från en rysk Bondskurk lägger han ut texten och då kan man inte annat än lyssna.
På minussidan noterar vi en speltid på 66 minuter, inte riktigt vad man förväntar sig av en helaftonsfilm.