Ett musikaliskt-poetiskt farväl i livets slutskede
RSO spelade Peter Liebersons Sånger om kärlek och sorg, skrivna till minnet av hustrun, strax före tonsättarens egen död.
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent Hannu Lintu, Gerald Finley, baryton. Lieberson, Bruckner. Musikhuset 11.12.
Amerikanska tonsättaren Peter Liebersons (1946–2011) sista år på jorden var inte de lättaste. 2005 skrev han fem Nerudasånger för sin älskade hustru, den världskända mezzosopranen Lorraine Hunt Lieberson, som uruppförde dem med Los Angeles-filharmonikerna och Esa-Pekka Salonen i maj 2005 innan hon dog i bröstcancer året därpå.
Lieberson blev strax därefter ombedd att skriva ett nytt verk för Boston Symphony Orchestra innan han själv fick en cancerdiagnos. Behandlingarna gjorde det osäkert om han alls skulle orka komponera, men småningom vände han sig åter till Pablo Neruda och tanken om en sångcykel till hustruns minne föddes. Songs of Love and Sorrow uruppfördes av kanadensiska barytonen Gerald Finley och James Levine 2010, ett år före Liebersons egen död.
De fem sångerna är avsedda som en reflektion om livet och kärleken och i musiken lägger man märke till både jazzinfluenser och Liebersons intresse för buddhismen. Det sorgliga celloförspelet till den första sången för lyssnaren till kärlekens värld, medan de två följande sångerna är närmast erotiska.
För mig blev den sista sången utan tvekan den mest gripande där den älskade tar avsked med orden ”jag vet inte vem som lever eller dör, som vilar eller vaknar, men ditt hjärta är det som delar ut”.
Det är alltid ett privilegium att höra ett verk skrivet för en specifik, levande artist. Att Gerald Finley kunde partituret utan och innan och hade varit med i kompositionsprocession blev klart i hans uttrycksfulla tolkning. Det skadade inte att han hade total kontroll över sitt instrument och förfogar över en väldigt jämn klang.
Det viktiga med lieder
I tisdags berättade den erfarna sångaren i en intervju för Yle att ”lieder lär oss att vara fantastiska artister”. När operans teatraliska aspekter som dräkter, ljus och scenuppsättningar fattas behöver artisten satsa mycket mera på sången, uttalet, uttrycket och tolkningen. Lieberson använder dikterna, rösten och orkestern för att skildra livets mest betydelsefulla stunder på ett beundransvärt sätt.
För mig har Bruckner aldrig varit en favorit med alldeles för många ingredienser och teman som börjar men inte får utvecklas fullständigt och hans nionde och sista symfoni är inget undantag. Bruckners huvudinstrument var orgel och det blir tydligt i hans okonventionella men färgglada orkestrering.
Här lyfter jag på hatten för Hannu Lintu som med Radions symfoniorkester skapade en meningsfull helhet av Bruckners fragment med nyanserad frasering och tydligt artikulerade motiv. Symfonin förblev ofullbordad och den tredje, sista och mest intensiva och dramatiska satsen kallade Bruckner själv för ett ”farväl till livet”. Den här kvällen fascinerades jag av Bruckners pizzicatoanvändning genom de olika satserna: lekfullt i scherzot, varnande för annalkande stormar i sista satsen. Och kanske vågar jag påstå att det är uttryckligen i kontrasterna mellan sjungande melodier och stormiga och dissonanta ackord som man hittar skönheten och meningen i Bruckner.
Det är många ålderstecken här nu. Eller kanske det är mognadstecken? Förutom diverse hälsonojor och kisande då jag ska försöka läsa en text bjuder denna vinter också på två icke tidigare skådade nyheter. Den ena är att jag till första advent har glänsande golv. Jo, jag har bonat dem för första gången i det liv som just ska bli 41 och ett halvt år gammalt. Det andra är att jag just nu sitter i min gungstol (även det rätt ovanligt) och – PAM PAM PADAAA – tittar ut på småfåglarna som flyger omkring i äppelträdet utanför.
Det började med den gammaldags julmarknaden och julkärvarna som såldes där. Och så hade jag hittat en fågelmatare i uthuset som jag ville hänga upp nånstans, mest för att den ser så trevlig ut. Fågelmataren måste fyllas med nåt så jag ringde en veteran i fågelmatarkategorin – min pappa. Han har i själva verket ett helt julbord åt fåglarna, med diverse finesser så att inte kråkor och ekorrar ska stjäla allt. Jag har aldrig riktigt fäst någon uppmärksamhet vid det där.
Han upplyste mig om att jag kunde köpa till exempel solrosfrön i matbutiken. Det var då jag upptäckte det: det finns massor av olika mat för småfåglar i en vanlig matbutik! Det finns havre och nötter, solrosfrön med eller utan skal, talgbollar och fett och allt möjligt. Alltså som man kan köpa bara för att mata fåglarna med. Så jag kunde ju inte motstå. Jag köpte lite allt möjligt och satte upp tillsammans med julkärven.
– Nej, de behöver det väl inte, bara om det är en sträng vinter och det är svårt för dem att hitta mat, sa ornitologen pappa.
– Men på det här sättet får man ha fåglarna runt omkring sig och man ser dem. Det är roligt att titta på dem.
Och så hängde han upp ännu en talgbit. Vad vi behöver småfåglarna till och varför vi skulle mata dem hade han inget riktigt tillfredsställande svar på, tyckte jag. Det enda jag kunde göra var att förundras över den totala godhet och osjälviskhet som står att finna i ett människohjärta, trots allt.
Så, nu sitter vi här då och delar pepparkakor och tittar ut på småfåglarna, jag och katten Imsa. Jag såg honom först inte (de gamla ögonen), men efter lite kisande kunde jag lokalisera en av våra frassar under en gran i trädgården. Han kollade också in fågelmatandet. Det är förstås den dystra sidan av att både vilja ha katter och fåglar i sin närhet.
Men jag tror på människan! Om vi kan lägga pengar på småfåglar som inte ger oss någon nytta så är vi nog kapabla till så mycket mer godhet än vi själva förstår.