Inaktuella saker
Att jag borde läsa den har jag länge vetat. En författare som varit viktig för favoriter som Robert Walser, W.G. Sebald och Peter Handke. Och fascinationen i att ägna sig åt en bok som i vår kulturkrets idag är fullkomligt inaktuell och bortglömd. Som inte ”debatteras” och alltså inte åtföljs av färdiga åsikter och bruksanvisningar om hur den ska förstås.
Ändå blev jag överraskad när jag äntligen tog itu med Gottfried Kellers nästan tusensidiga fyrbandsverk Gröne Henrik. I två veckor höll den med sin rikedom, skönhet och mångtydighet mig fängslad och när jag vid ettiden en natt läste ut den fylldes jag den bekanta men trots allt ganska sällsynta tomhetskänslan efter en riktigt stor läsupplevelse.
Schweizaren Keller levde 1819– 1890 och var vittne till repressionen efter Napoleonkrigen, de misslyckade revoltförsöken och kapitalismens våldsamma utveckling under 1800-talet. Allt detta bildar bakgrund till hans roman utan att någonsin dominera skeendet. Gröne Henrik, i sin första version skriven 1856–1858, är i stället en personlig utvecklings- och konstnärsberättelse, en melankolisk pikareskroman och en saga vars lyckliga slut är så dämpat att det knappt kan skiljas från olyckan.
Gröne Henrik
Huvudpersonen Gröne Henrik har tidigt blivit faderlös. Trots sin strävsamma mammas omsorger kommer han i tonåren in på betänkliga vägar, relegeras från skolan och råkar på sidan om samhället för att aldrig riktigt återinträda. Redan här visar sig ett av romanens fängslande drag: Kellers förmåga att gestalta motsättningen mellan en människas tänkande och det hon av starka inre och yttre krafter ändå tvingas göra, ofta till men för sig själv. Hans insikter i den unge mannens psyke är stora – den som trodde att tonårsrevolt är ett påfund av vår tid får tänka om.
Henrik räddas temporärt av att han får möjlighet att utbilda sig till konstnär – vilket dock inte minskar hans utanförskap. Han förblir ständigt en rotlös iakttagare, länge hjälplös i praktiska ting men med en förmåga att dra till sig mentorers och kvinnors intresse. Konstutbildningen, människorelationerna, ja, allt i hans liv verkar rinna ut i sanden trots den anspråkslösa yttre framgång han småningom uppnår.
Gröne Henrik är en tidig realistisk roman men den bär fortfarande spår av romantikens fantasifulla arv, de häpnadsväckande förvecklingarna som finns till exempel i Goethes Wilhelm Meister eller C. J. L. Almqvists romaner där personerna har fantastiska egenskaper eller plötsligt oväntat kan byta skepnad eller dyka upp på svårförklarliga sätt. Men den bygger också på motsättningar som skulle leva länge och småningom stelna i Thomas Manns ironiska, torrt förbenade manér: mellan känslan och förnuftet, sparsamheten och överdådet, konstnären och borgaren. Hos Keller har de ännu kvar sin levande fräschör.
De vilda karnevalerna
Till det finaste i romanen hör den uppmärksamma och poetiska skildringen av alpnaturen där människorna ständigt rör sig. Här visar Keller sin målarblick – också han genomgick konstnärsutbildning innan han blev författare. Det livfullt beskrivna folklivet i byar och städer får sin klimax i de vilda karnevalerna som strukturerar tiden och ställer det återhållsamma vardagslivet på huvudet. Det finns, trots de underliggande konflikterna, ett element av rofullhet i romanens lugna framåtskridande som är djupt tillfredsställande.
Det hindrar inte att Gröne Henrik är ett på många sätt disharmoniskt verk. Keller var framstegsman och demokrat, men sörjde den förstörelse av den gamla världen som han såg i spåren på den nya tidens obönhörliga tvång att ackumulera kapital. På några isande framsynta sidor skildrar han också det urartade majoritetsväldet, där majoriteten förvandlas till massa och ställer sig bakom en envåldshärskare.
En stor kärleksroman
Gröne Henrik är i sina skildringar av känslor som i pendlandet mellan passion och rädsla aldrig får sin fullbordan också en stor kärleksroman. Inget av de många kärleksförhållanden Henrik möter leder till fullbordan. Skälen varierar, men i grunden beror de på att han är en halv människa. Något, kanske hängivenheten, saknas honom. Keller kan ibland påminna om Tjechov där han visar upp sina gestalter, hur de väljer fel, och tycks säga: ”Titta på dem, varför gör de så där?”
Der grüne Heinrich i nyutgåva finns ett par klick borta i någon nätbokhandel. På svenska hittade jag den i Helsingfors Stadsbiblioteks ovärderliga boklager i Böle. Översättningen av Teresia Eurén är från 1917 och häpnadsväckande njutbar. Den är språkligt felfri, musikalisk och rik, bisatserna ligger absolut rätt liksom syftningarna. Sånt kan ibland kännas som en lyx idag. Ändå är den naturligtvis gammal. En ny, översedd utgåva skulle vara välkommen.