Noveller som förbryllar
Noveller får gärna kräva uppmärksamhet av sin läsare och bygga på detaljer, men det gäller att balansera mellan vad som är relevant för innehållet och vad som inte är det.
Ann-Sofi Carlsson
Labyrinten Marginal 2019
Ann-Sofi Carlssons tredje bok Labyrinten är en novellsamling om människor i förändring – ett brett tema som ju kan innefatta i princip vad som helst, och här handlar det till exempel om att hitta sig själv, ha en nära anhörig som är sjuk, maktbalans, övergrepp och mensvärk. De sjutton novellerna är alla självständiga och korta nog att passa som läsning under till exempel eftermiddagsfikat. En kopp te och en novell, tack. Men novellerna är inte utan en viss bismak av otillgänglighet.
Läsaren får möta en rad olika personer, mattelärare, konfirmander, syskon och förvirrade eller förvirrande individer. För det mesta rör sig novellerna i en verklighetsnära vardag, men ibland bryts realismen och faller sönder i absurdism med övernaturliga inslag.
Noveller får gärna kräva uppmärksamhet av sin läsare och bygga på detaljer, men det gäller att balansera mellan vad som är relevant för innehållet och vad som inte är det. Trots att novellerna i Labyrinten bara är några sidor långa innehåller de mycket tom text. Karaktärerna beskriver det de ser, grundligt, eller reflekterar ut i luften över allmänna ting till synes utan att föra handlingen framåt. ”Jag kommer helt enkelt inte på vad jag gör här”, konstaterar den meningssökande huvudpersonen i titelnovellen ”Labyrinten”.
Ibland får man känslan av att det i viss mån också gäller författaren. Vissa noveller tycks påbörjade innan en uppfattning om slutet funnits, många noveller söker sin riktning.
Labyrintens breda persongalleri säkerställer variation, men vissa karaktärer fungerar bättre eller sämre än andra. Särskilt novellerna som berättas ur barnperspektiv skaver lite. Novellen ”Syskonkärlek” berättas ur en lillebrors perspektiv. Dynamiken mellan lillebror och storebror är skrämmande men realistisk. Storebrodern är våldsam, hotfull och manipulativ, och lillebrodern har lärt sig hur man bäst hanterar honom. Novellen är en av de mest intressanta i samlingen, men när lillebrodern beskriver sin verklighet med formuleringar som ”Själv idkar jag ingen sport”, ”det är jag som håller låda” eller använder ord som ”sattyg” och ”mista” skorrar språket mot hur man förväntar sig att ett barn ska uttrycka sig.
Visst finns det också träffande beskrivna händelseförlopp i Labyrinten. Trots den språkliga osäkerheten är alltså syskondynamiken ovan ett exempel. Hur en konfirmand utvecklas från frälst till kyrkbrännare i novellen ”Kråkblicken” är ett annat. Här är berättandet tätt och intensivt, texten känns genomtänkt och den underliggande faran fungerar som drivkraft. Bränner till ordentligt gör det också när Carlsson i ”Älgflugorna” beskriver ett förhållande där den ena parten är dödligt sjuk. De försöker upprätthålla vardagen och åker på svamputflykt, men den ena behöver hela tiden bevisa att orken finns, och den andra är hela tiden orolig. Här används novellsamlingens symbol för rädsla, oro och obehag, insekter, på ett subtilt sätt, vilket gör att man som läsare hela tiden är på helspänn.
Men i många fall är novellerna snudd på otillgängliga. Som läsare kommer man inte tillräckligt nära karaktärerna för att förstå vad som egentligen händer. Flera av novellernas upplägg och slut väcker fler frågor än de besvarar. Mellan dessa glimtar guldkornen fram, men helhetsintrycket är förbryllande.