Berikande om kontrollsamhällets former
Maria Matinmikkos diktroman blir politiskt intressant när den överger den direkt politiska utsagan.
I november offentliggjordes först en lång lista på 18 böcker som hade möjlighet att kandidera för Runebergspriset 2020. Tre veckor senare var det sedan dags för den slutliga kandidatlistan på åtta titlar. Vinnaren offentliggörs på Runebergsdagen den 5 februari.
Publiceringen av den långa listan var ett lyckat drag. Juryn lyfte flera utropstecken ur det skönlitterära utbudet 2019, och flera experimentella och genreöverskridande verk, som Maria Matinmikkos Kolkka och Pontus Purokurus Römaani, rymdes med på listan.
Finlandssvenska namn på den långa listan var Ralf Andtbackas Potsdamer Platz. En dikt, Emma Ahlgrens diktsamling När jag var elva visste jag allt, Malin Slottes Fia och andra noveller samt Malin Kiveläs roman Hjärtat.
Maria Matinmikkos Kolkka beskrivs av förlaget Siltala som en diktroman. Likväl kunde den beskrivas som en diktsamling, prosalyrik eller experimentell roman. Man kan inte anklaga förlaget för att lova läsaren för mycket.
På bokomslaget beskrivs Kolkka som ett fantasmatiskt, filosofiskt och feministiskt verk där det politiska och poetiska sammanvävs. Verket är ett resereportage, en tidsbild, ceremoni och vit självkritik. Den skakar om romanens form, använder ett eget språk och behandlar makten, språket, idealen, självet och jämlikheten.
I boken anländer vi till Landet som icke är. Det är uppfriskande hur frikostigt samtida finsk litteratur använder Södergran, och tankarna går till Aino Vähäpesolas autofiktiva roman Onnenkissa, där Södergran i och för sig spelar en betydligt större roll än i Kolkka.
Landet som icke är liknar en tidsperiods ändstation, en terräng som varken låter sig beskrivas som utopi eller dystopi. Bokens centrala karaktärer, berättarjaget och Nepnepiiri-nep, ställer frågor och behandlar livet och samtiden bortom dystopierna och utopierna: ”Ajattelen täysin toisenlaisia tapoja valmistaa aterioita, parantaa haavoja, rakentaa asumuksia ja kojeita”. (”Jag tänker på helt andra sätt att tillreda måltider, läka sår, bygga boplatser och instrument”). Denna tendens är verkets starka och tilltalande sida: Hur ter sig livet i paradoxen där världen brinner samtidigt som ”kannan mukanani nukkuvaa tietokonetta kuin vauvaa” (”jag bär på en sovande dator som ett barn”)? Kolkka har inslag av science fiction, och tematiskt låter den sig jämföras med Balsam Karams roman Händelsehorisonten.
❞ Kolkka har inslag av science fiction, och tematiskt låter den sig jämföras med Balsam Karams roman Händelsehorisonten.
Våra liv i väntrummet
Samtidigt odlas frekvent ytliga politiska reflektioner som tär på bokens potential. När en reporter tar en drink i hotellbaren tänker hen att ”tällä rahalla saisi ostettua monessa paikassa tytölle koulutarvikkeet” (”på många ställen kunde man bekosta en flickas skoltillbehör med denna summa”) och i ett annat skede har regeringen dragit in den grundläggande utbildningen ”koska se ei tuottanut suoraa voittoa” (”eftersom det inte resulterade i direkt profit”). De mer socialt engagerade passagerna känns inte nyskapande.
Kolkkas explicit politiska nivå fungerar tyvärr inte. Bokens ojämnhet skvallrar om en redigeringsprocess som knappast varit friktionsfri. Bokens politiska utsagor tär inte endast på helheten, utan paradoxalt nog även på bokens politiska slagkraftighet.
De politiskt intressanta delarna finns nämligen inte i de ställningstagande passagerna som lätt framhävs i läsningen, utan i det diskreta och förbigående. Som i de tilltalande varningarna om den urbana utvecklingen: ”vaikuttaa elokuvan kulissilta, tälläista täällä on”, städer som ”liknar en filmkuliss. Sådant är det här” och där ”Ajan Henki on käärinyt kaiken kauppakeskukseen kuin se olisi ainoa vakavasti otettava monumentti ja kuin ihmisluonto todella pääsisi oikeuksiinsa kauppakeskuksessa.” (”Tidens Anda har lindat in allt i köpcentret, som om det vore det enda monument som kan tas på allvar och som om människans natur verkligen skulle komma till sin rätt i köpcentret”).
Passagerna bidrar till diskussionen om icke-platser, ställen som saknar tydliga tecken på historia och som vi passerar med hjälp av instruktioner av anonyma röster och skyltar.
Begreppet icke-plats är myntat av antropologen Marc Augé och har utvecklats av bland andra Rasmus Fleischer i tidskriften Brand. Fleischer skriver att flygplatsen är den ultimata icke-platsen och menar att ”flygplatssamhället som tendens innebär att en allt större del av våra liv påminner om väntrum”. I Kolkka får flygplatssamhället som tendens nya dimensioner.
Ormens slingrande väg
Värda att nämnas är även reflektionerna kring kroppslighet: ”Hur länge håller surfskolan på? Vad innebär kombinationen av kroppen, brädan och vattnet?”. Jag tänker på Gilles Deleuzes text Postskriptum till kontrollsamhällen där han skriver att ”surfandet överallt ersatt de gamla idrottsgrenarna”. Medan det gamla disciplinsamhället var de slutna
rummens och ”den gamla penningmullvadens” system, menar Deleuze att vi förflyttat oss till ormens kontrollsamhälle: ”Den disciplinerade människan producerade energi på ett diskontinuerligt sätt, kontrollmänniskan bildar snarare en vågform, i omloppsbana, ständigt uppdelad i knippen.” Ormens slingrande är mer komplext än mullvadens gryt.
I ljuset av Deleuze kan man tänka att Kolkka är som bäst när den beskriver dimensioner av ytterligare förflyttningar från kontrollsamhällens hegemoni i multipla riktningar. De kan innefatta både försöken att linda in allt i köpcenter och öppningar mot frihetliga livsformer. Det är just denna aspekt som gör Kolkka till en berikande bok som man gärna sträckläser.
På den korta kandidatlistan för Runebergspriset på 20 000 euro finns Ralf Andtbackas Potsdamer Platz,
Malin Kiveläs Hjärtat, Laura Laaksos Mrs Milkyway, Maija Muinonens sexdeathbabies, Meiju Niskalas Sata kirjettä kuolleelle äidille, Pirkko Saisios Epäröintejä, Aki Salmelas Eläimen varjo och Antti Salminens Mir.