Be­ri­kan­de om kon­troll­sam­häl­lets for­mer

Ma­ria Ma­tin­mik­kos dikt­ro­man blir po­li­tiskt in­tres­sant när den över­ger den di­rekt po­li­tis­ka ut­sa­gan.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - kul­[email protected] VAL­TER SANDELL

I no­vem­ber of­fent­lig­gjor­des först en lång lis­ta på 18 böc­ker som ha­de möj­lig­het att kan­di­de­ra för Ru­ne­bergs­pri­set 2020. Tre vec­kor se­na­re var det se­dan dags för den slut­li­ga kan­di­dat­lis­tan på åt­ta tit­lar. Vin­na­ren of­fent­lig­görs på Ru­ne­bergs­da­gen den 5 feb­ru­a­ri.

Pub­li­ce­ring­en av den långa lis­tan var ett lyc­kat drag. Ju­ryn lyf­te fle­ra ut­rops­tec­ken ur det skön­lit­te­rä­ra ut­bu­det 2019, och fle­ra ex­pe­ri­men­tel­la och gen­reö­ver­skri­dan­de verk, som Ma­ria Ma­tin­mik­kos Kolk­ka och Pon­tus Pu­ro­kurus Rö­maa­ni, rym­des med på lis­tan.

Fin­lands­svens­ka namn på den långa lis­tan var Ralf And­t­bac­kas Pots­da­mer Platz. En dikt, Em­ma Ahl­grens dikt­sam­ling När jag var el­va viss­te jag allt, Ma­lin Slot­tes Fia och and­ra no­vel­ler samt Ma­lin Ki­ve­läs ro­man Hjär­tat.

Ma­ria Ma­tin­mik­kos Kolk­ka be­skrivs av för­la­get Sil­ta­la som en dikt­ro­man. Lik­väl kun­de den be­skri­vas som en dikt­sam­ling, pro­sa­ly­rik el­ler ex­pe­ri­men­tell ro­man. Man kan in­te an­kla­ga för­la­get för att lo­va lä­sa­ren för myc­ket.

På bokomsla­get be­skrivs Kolk­ka som ett fan­tas­ma­tiskt, fi­lo­so­fiskt och fe­mi­nis­tiskt verk där det po­li­tis­ka och po­e­tis­ka sam­man­vävs. Ver­ket är ett re­se­re­por­tage, en tids­bild, ce­re­mo­ni och vit själv­kri­tik. Den ska­kar om ro­ma­nens form, an­vän­der ett eget språk och be­hand­lar mak­ten, språ­ket, ide­a­len, själ­vet och jäm­lik­he­ten.

I boken an­län­der vi till Lan­det som ic­ke är. Det är upp­fris­kan­de hur fri­kos­tigt samtida finsk lit­te­ra­tur an­vän­der Sö­der­gran, och tan­kar­na går till Ai­no Vä­hä­pe­so­las au­to­fik­ti­va ro­man On­nen­kis­sa, där Sö­der­gran i och för sig spe­lar en be­tyd­ligt stör­re roll än i Kolk­ka.

Lan­det som ic­ke är lik­nar en tids­pe­ri­ods änd­sta­tion, en ter­räng som var­ken lå­ter sig be­skri­vas som uto­pi el­ler dysto­pi. Bokens cen­tra­la ka­rak­tä­rer, be­rät­tar­ja­get och Nep­ne­pi­i­ri-nep, stäl­ler frå­gor och be­hand­lar li­vet och sam­ti­den bort­om dysto­pi­er­na och uto­pi­er­na: ”Ajat­te­len täy­sin to­i­sen­lai­sia ta­po­ja val­mistaa ate­ri­o­i­ta, pa­ran­taa haa­vo­ja, ra­ken­taa asu­muksia ja ko­jei­ta”. (”Jag tän­ker på helt and­ra sätt att till­re­da mål­ti­der, lä­ka sår, byg­ga boplat­ser och in­stru­ment”). Den­na ten­dens är ver­kets star­ka och till­ta­lan­de si­da: Hur ter sig li­vet i pa­ra­dox­en där värl­den brin­ner sam­ti­digt som ”kan­nan mu­ka­na­ni nuk­ku­vaa ti­e­to­ko­net­ta ku­in vau­vaa” (”jag bär på en so­van­de da­tor som ett barn”)? Kolk­ka har in­slag av sci­ence fic­tion, och te­ma­tiskt lå­ter den sig jäm­fö­ras med Bal­sam Ka­rams ro­man Hän­del­se­ho­ri­son­ten.

❞ Kolk­ka har in­slag av sci­ence fic­tion, och te­ma­tiskt lå­ter den sig jäm­fö­ras med Bal­sam Ka­rams ro­man Hän­del­se­ho­ri­son­ten.

Vå­ra liv i vänt­rum­met

Sam­ti­digt od­las fre­kvent yt­li­ga po­li­tis­ka re­flek­tio­ner som tär på bokens po­ten­ti­al. När en re­por­ter tar en drink i ho­tell­ba­ren tän­ker hen att ”tällä ra­hal­la sa­i­si os­tet­tua mo­nes­sa pai­kas­sa tytöl­le kou­lutar­vik­ke­et” (”på många stäl­len kun­de man be­kos­ta en flic­kas skol­till­be­hör med den­na sum­ma”) och i ett an­nat ske­de har re­ge­ring­en dra­git in den grund­läg­gan­de ut­bild­ning­en ”ko­ska se ei tu­ot­ta­nut suo­raa vo­it­toa” (”ef­tersom det in­te re­sul­te­ra­de i di­rekt pro­fit”). De mer so­ci­alt en­ga­ge­ra­de pas­sa­ger­na känns in­te ny­ska­pan­de.

Kolk­kas ex­pli­cit po­li­tis­ka ni­vå fun­ge­rar ty­värr in­te. Bokens ojämn­het skvall­rar om en re­di­ge­rings­pro­cess som knap­past va­rit frik­tions­fri. Bokens po­li­tis­ka ut­sa­gor tär in­te en­dast på hel­he­ten, ut­an pa­ra­dox­alt nog även på bokens po­li­tis­ka slag­kraf­tig­het.

De po­li­tiskt in­tres­san­ta de­lar­na finns näm­li­gen in­te i de ställ­nings­ta­gan­de pas­sa­ger­na som lätt fram­hävs i läs­ning­en, ut­an i det dis­kre­ta och för­bi­gå­en­de. Som i de till­ta­lan­de var­ning­ar­na om den ur­ba­na ut­veck­ling­en: ”vaik­ut­taa elo­ku­van ku­lis­sil­ta, tällä­is­ta täällä on”, stä­der som ”lik­nar en film­ku­liss. Så­dant är det här” och där ”Ajan Hen­ki on kää­rinyt ka­i­ken kaup­pa­keskukseen ku­in se oli­si ai­noa va­ka­vas­ti otetta­va mo­nu­ment­ti ja ku­in ih­mislu­on­to to­del­la pää­si­si oi­keuksi­in­sa kaup­pa­keskukses­sa.” (”Ti­dens An­da har lin­dat in allt i köp­cent­ret, som om det vo­re det en­da mo­nu­ment som kan tas på all­var och som om män­ni­skans na­tur verk­li­gen skul­le kom­ma till sin rätt i köp­cent­ret”).

Pas­sa­ger­na bi­drar till dis­kus­sio­nen om ic­ke-plat­ser, stäl­len som sak­nar tyd­li­ga tec­ken på histo­ria och som vi pas­se­rar med hjälp av in­struk­tio­ner av ano­ny­ma rös­ter och skyl­tar.

Be­grep­pet ic­ke-plats är myn­tat av an­tro­po­lo­gen Marc Augé och har ut­veck­lats av bland and­ra Rasmus Flei­scher i tid­skrif­ten Brand. Flei­scher skri­ver att flyg­plat­sen är den ul­ti­ma­ta ic­ke-plat­sen och me­nar att ”flyg­plats­sam­häl­let som ten­dens in­ne­bär att en allt stör­re del av vå­ra liv på­min­ner om vänt­rum”. I Kolk­ka får flyg­plats­sam­häl­let som ten­dens nya di­men­sio­ner.

Or­mens sling­ran­de väg

Vär­da att näm­nas är även re­flek­tio­ner­na kring kropps­lig­het: ”Hur länge hål­ler surf­sko­lan på? Vad in­ne­bär kom­bi­na­tio­nen av krop­pen, brä­dan och vatt­net?”. Jag tän­ker på Gil­les De­leu­zes text Post­skrip­tum till kon­troll­sam­häl­len där han skri­ver att ”sur­fan­det öve­rallt er­satt de gam­la id­rotts­gre­nar­na”. Me­dan det gam­la di­sci­plin­sam­häl­let var de slut­na

rum­mens och ”den gam­la pen­ning­mull­va­dens” sy­stem, me­nar De­leu­ze att vi för­flyt­tat oss till or­mens kon­troll­sam­häl­le: ”Den di­sci­pli­ne­ra­de män­ni­skan pro­du­ce­ra­de ener­gi på ett dis­kon­ti­nu­er­ligt sätt, kon­troll­män­ni­skan bil­dar sna­ra­re en våg­form, i om­lopps­ba­na, stän­digt upp­de­lad i knip­pen.” Or­mens sling­ran­de är mer kom­plext än mull­va­dens gryt.

I lju­set av De­leu­ze kan man tän­ka att Kolk­ka är som bäst när den be­skri­ver di­men­sio­ner av yt­ter­li­ga­re för­flytt­ning­ar från kon­troll­sam­häl­lens he­ge­mo­ni i mul­tip­la rikt­ning­ar. De kan in­ne­fat­ta bå­de för­sö­ken att lin­da in allt i köp­cen­ter och öpp­ning­ar mot fri­het­li­ga livs­for­mer. Det är just den­na aspekt som gör Kolk­ka till en be­ri­kan­de bok som man gär­na sträck­lä­ser.

På den kor­ta kan­di­dat­lis­tan för Ru­ne­bergs­pri­set på 20 000 eu­ro finns Ralf And­t­bac­kas Pots­da­mer Platz,

Ma­lin Ki­ve­läs Hjär­tat, Lau­ra Laaksos Mrs Mil­ky­way, Mai­ja Mu­i­no­nens sex­de­at­h­ba­bi­es, Meiju Niska­las Sa­ta kir­jet­tä ku­ol­le­el­le äi­dil­le, Pirk­ko Sai­si­os Epär­ö­in­te­jä, Aki Sal­me­las Elä­i­men var­jo och Ant­ti Sal­mi­nens Mir.

IdUo­zee Fo­to: Uwa

Ma­ria Ma­tin­mik­kos Kolk­ka fanns med på den långa lis­tan på Ru­ne­bergs­kan­di­da­ter, ett bra på­fund som ploc­ka­de upp många in­tres­san­ta tit­lar bland fjol­å­rets ut­giv­ning. ■

DIKT­RO­MAN Ma­ria Ma­tin­mik­ko Kolk­ka Sil­ta­la 2019

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.