Tredje gången gillt.
Ralf Andtbacka blev 2020-talets första vinnare av Runebergspriset, efter att två gånger tidigare varit nominerad till den prestigefyllda utmärkelsen. Samtidigt var det första gången i prisets 34-åriga historia som ett svenskspråkigt diktverk premierades.
Ralf Andtbacka prisas för verket Potsdamer Platz. En Dikt, som är utgivet av Förlaget M 2019.
”Författaren ger läsaren utrymme att bilda föreställningar: poesiresan görs med människor men utan ett lyriskt jag som ställer sig emellan. Med Potsdamer Platz förnyar Ralf Andtbacka inte bara det poetiska språket och den poetiska formen, utan också uppfattningen om fåtöljresor”, motiverar juryn sitt val till priset som delades ut i Borgå i går.
Bakom priset står Borgå stad, tidningen Uusimaa, Suomen Kirjailijaliitto, Finlands kritikerförbund och Finlands Svenska Författareförening. I år har prissumman höjts till 20 000 euro.
– Det är tredje gången jag var nominerad, och jag hade inte väntat mig att få det. Det betyder ganska mycket. Runebergspriset är kanske det pris jag uppfattar som det viktigaste, i och med att det omfattar så många genrer, säger Ralf Andtbacka.
Ur finlandssvensk synpunkt är det noterbart att Runebergspriset för första gången tilldelas ett svenskspråkigt diktverk – dessutom av en helfinsk jury bestående av författaren Marjo Heiskanen, litteraturforskaren Veli-Matti Pynttäri och kritikern och kulturredaktören Siskotuulikki Toijonen.
– Jag upplever att den finlandssvenska poesin har förnyat sig och känns väldigt vital för tillfället. På så sätt är priset också ett erkännande och synliggörande för den svenska poesin i Finland, säger Andtbacka som i rollen som förläggare vid poesiförlaget Ellips arbetat med lyrik också utanför sitt eget författarskap.
Algoritmdriven poesi
Andtbacka är en poet som ofta bejakat det experimentella och jobbat med olika former och tekniker i olika projekt. Potsdamer Platz är, som Andtbacka berättade i en intervju i HBL i februari 2019, ett verk som hämtat många textfragment ur gatubilden i Berlin: graffiti, tags och uppklistrade lappar. Dessa har sedan processats av algoritmer och satts ihop på nya och ibland oväntade sätt.
– Boken har delat åsikterna. Vissa känner sig främmande för språket och det experimentella – andra har varit väldigt entusiastiska. Tydligen ligger den ändå rätt i vår tid. Jag använder Potsdamer Platz som en metafor som kan tolkas på olika sätt, men naturligtvis försöker jag spegla ett tillstånd och en upplevelse som har med samtiden att göra.
Vad är tanken med att arbeta så här? – Jag har använt datormanipulation och externt språkligt material för att befria mig från mitt eget språk. Den här boken försöker gå i dialog med en språklig situation och ett språk som finns utanför mig. Jag tycker om att göra fältforskning och binda ihop skrivprocessen med något annat – det gjorde jag ren i Wunderkammer från 2008 då jag inredde ett rum som en Wunderkammer för att hitta samspel mellan olika aktiviteter och skapa ett mer multimodalt och mångsidigt projekt.
Kan du förlora kontrollen över texten genom att arbeta så här? – Risken finns. Men i Potsdamer Platz fanns ändå en grundläggande ton och vision som jag följde. Även om materialet är omfattande, så har jag känt att jag haft en riktning i arbetsprocessen.
För den som är akut nyfiken på Potsdamer Platz rekommenderas ett besök på webbplatsen potsdamerplatz.fi, där Andtbacka dokumenterat stora delar av processen i bild, video och ljud. Noterbart är för övrigt att verket inte bara uppskattats av Runebergsjuryn, utan också av Svenska litteratursällskapet som i går kväll prisade det med ytterligare 10 000 euro i samband med sin årshögtid (se artikel här intill).
Vad arbetar du på just nu? – Jag har ett helt färdigt manus som jag ger ut själv i höst. Jag tycker om att ge ut böcker som knappt finns: den här kommer att tryckas i 84 exemplar. Sen jobbar jag parallellt med två andra manus, ett essäistiskt och ett poetiskt. Jag tycker om att kunna växla mellan olika texter om ett projekt börjar kännas trögt.
Konstnären Albert Edelfelt var under sin karriär en favorit vid det ryska kejserliga hovet. Edelfelt vistades flera år i S:t Petersburg och målade bland annat storfurst Vladimirs och storfurstinnan Maria Pavlovnas söner.
Storfurst Vladimir var tsar Alexander III:s lillebror. Kejsaren och hans hustru, kejsarinnan Maria Fjodorovna, fattade tycke för Edelfelt och beställde en målning av honom.
Målningen, av Albert Edelfelt döpt till Under björkarna, föreställer Edelfelts systrar Annie och Berta Edelfelt i grönskan i Haiko. Målningen är daterad till 1882 och placerades i det kejserliga palatset i S:t Petersburg.
I samband med revolutionen konfiskerades verket och transporterades från S:t Petersburg. Albert Edelfelt noterade i ett brev att målningen förmodligen fanns i Polen men målningens öde förblev okänt i hundra år.
Sedan kom det sensationella avslöjandet.
Under ett privat besök i London 2018 fick konsthistorikern Sani Kontula-Webb ett oväntat samtal. Personen som ringde kunde berätta att hen hittat en ihoprullad målning på sin vind i en byggnad i Polen samt att målningen var signerad Albert Edelfelt.
– Jag trodde inte mina öron, berättade Sani Kontula-Webb när hon i går förevisade verket.
Det visade sig att den byggnad där verket hittades ligger på mindre än hundra kilometers avstånd från ett av de tre kejserliga palatsen i Polen.
Under björkarna är nu restaurerad och finns med på utställningen Albert Edelfelt & familjen Romanov.
Storfurstar i spets
Albert Edelfelts inträde i det ryska hovet föregicks av succén med verket Drottning Blanka (1877). Målningen ställdes ut även i S:t Petersburg och en av dem som blev fascinerad av Edelfelt var storfurst Vladimir.
När storfurst Vladimir inte fick köpa verket Goda vänner (Berta och Capi), eftersom Edelfelt redan lovat det åt en annan köpare, beställde storfursten en målning föreställande sönerna Kirill och Boris.
Verket Storfurstarna Kirill och Boris Vladimirovitj som barn finns med på samma utställning som Under björkarna. Också målningen av småfurstarna var länge försvunnen.
– Men en dag när jag googlade verkets namn med kyrilliska bokstäver dök det upp på skärmen. Det visade sig att det fanns på Konstmuseet Rybinsk, berättar Sani KontulaWebb entusiastiskt.
Samma år (1881) målade Edelfelt även storfursteparets yngste son, Andrej.
De tre gossarna är alla klädda i spetsklänningar med mycket rysch.
Albert Edelfelts karriär vid det ryska hovet fortsatte efter det att Nikolaj II krönts till kejsare. Edelfelt målade två officiella porträtt av tsaren. De finns på Finlands Nationalmuseum och Helsingfors universitet.
Dessutom målade han ett intimt porträtt av Nikolaj II, ett porträtt som tsaren skänkte sin hustru, kejsarinnan Alexandra. Den målningen är försvunnen.
Sani Kontula-Webb är kurator för utställningen Albert Edelfelt & familjen Romanov. Hon är även chef för Finlands institut i S:t Petersburg. Institutet har producerat utställningen och den visas på Sinebrychoffs konstmuseum 6.2–10.5.2020.
Sarah Klang
Tavastia 4.2.
Pärlor för svin eller snarare pärlor för soffliggare, för det är oanständigt lite folk på Tavastia. Känns mer som en random kväll på krogen. Folk pyser in och småputtrar tyst med varandra.
Visst finns de trogna fansen som klätt sig som Sarah Klang här, i bakelseaktiga blommiga klänningar, men den förväntan som ofta ligger i luften innan en spelning saknas.
Kulten kring Sarah Klang är tydligen inte lika stor i Finland. I Sverige är hon redan en del av folkhemmet.
Inte sedan Snoddas sjöng Flottarkärlek i Hylands hörna har någon gått igenom rutan som Klang i På spåret 2018. En prestation få moderna artister kan stoltsera med, och det trots att konceptet lägerelds-tv är något hennes målpublik måste läsa om på Wikipedia för att förstå.
Omöjlig att ignorera
Sarah Klangs storhet ligger i hennes röst. Det går liksom inte att titta åt andra hållet och låtsas som om det regnar då hon sjunger. Redan i de första tonerna av spelningens första låt 11.11 från albumet Creamy Blue känns det som om hennes mjuka men oerhört starka röst gripit tag i konsertpubliken och kidnappat den till Sarah-land. För Klang förför och publiken äter varje ton ur hennes händer.
Samtidigt är spelningen lite introvert; det hänger en imaginär tyllgardin mellan scenen och publiken. För Sarah Klang sjunger inte för att få bekräftelse, utan för att hon själv vill. Hon levererar låt efter låt som ett soundtrack i en 70-talsfilm som fått nytt retweet-liv på tumblr: dekadent och tillknäppt samtidigt. Eller snarare som den fräscha laid-back feminismen på Instagram, den som aldrig koketterar eller ber om ursäkt utan bara är.
Mellan låtarna är hon precis tvärtom, då försvinner allt det introverta. Plötsligt är hon inte det musikaliska geniet utan just den där kompisen på krogen. ”Har någon snus” lyder mellanspeaken redan efter den tredje låten och låten Blue Bird från Klangs första skiva Love in the Milky Way presenteras som ”att vara ihop med nån väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt tråkig kille”. Ståuppkomik right there.
Och det är just i gränslandet mellan kallt och varmt, salong och fäbod och det trasiga men samtidigt oerhört genomtänkta som spelningen lyfter. I Sarah Klangs totala ägande av scenen.