Undervisning på enahanda grunder

RELIGIONSUNDERVISNING Slutet på Cecilia Alameris insändare (29.1) anger utgångspunkten för diskussionen om åskådningsämnena i skolan: ”Alla elever borde få samma utgångsläge att självständigt utveckla sin åskådning.”

Att något är självklart betyder inte att alla förstår det, till exempel att det är naturligt att vi i skolorna i Finland lär oss mer om det egna klimatet, vår egen historia och våra egna språk. Delvis förstår man att det finns skillnader mellan svenska och finska skolor när det gäller betoningar inom de sistnämnda.

Då vi undervisar i religion borde betoningen på det egna utgångsläget vara lika självklar. Gunnar Högnäs (HBL 26.1) håller dock liksom många andra fast vid att det handlar om konfession då eleverna får ”undervisning utgående från sin egen religiösa kontext”. Han tror att livsåskådning och religion är något man ”lär ut”, men så är det inte. Det är något man lär sig om, på sitt eget språk, med bekanta begrepp och symboler.

Då en lärare i finska har finska som modersmål blir han sällan misstänkt för att vara fennoman eller för att försöka omvända sina elever. Det ses tvärtom som en fördel om han läst Kalevala på originalspråket och kan presentera den som en del av kulturen som hör till ämnet. Det är många år sedan man behövde höra till samma samfund som eleverna – på gott och ont. Förmodligen föredrar de flesta föräldrar att barnen får diskutera sina traditioner med någon som är hemma i dem. Därför behövs många grupper och lärare nu för tiden, med en total extra utgift på 0,1 procent. Det är minoriteternas självkännedom värd.

Att hjälpa andra att lära känna sina rötter är en utmaning redan då dessa är gemensamma, men baskunskaperna varierar och erfarenheterna går ibland utanför lärarens referensramar. Tanken om en för alla gemensam undervisning i religion är lika orimlig som om saken gällde modersmålet. Eleverna i Utsjoki och i Helsingfors skulle aldrig få samma utgångsläge för undervisningen, då elevunderlaget är helt olika.

Hur trevligt det än låter att eleverna kunde lära sig också av varandra har de rätt till undervisning utan att behöva representera sin tradition inför andra. Man bör behärska sitt modersmål någorlunda innan man börjar med främmande språk.

Högnäs tycker ansvaret kunde höra till hemmet eller kyrkan. Om alla föräldrar var pedagoger och skrev lika bra som han kunde mycket undervisning också i modersmål förläggas i hemmet, men så är inte fallet. Det ligger i samhällets intresse att ge jämlika möjligheter, byggstenar till identiteten. Målet är inte aktiva samfundsmedlemmar eller fanatiker, utan medvetna, kritiskt tänkande samhällsmedlemmar. Därför ska skolan inte utlokalisera ansvaret.

Till sist förstår jag inte varför lärare i historia, psykologi och samhällslära skulle undervisa religion bättre än jag undervisar i deras ämnen. Jag skulle trots mina 38 år som lärare i luthersk religion antagligen inte ens klara av studentskrivningarna i ortodox religion eller islam, men framtidens lärare i slöjd ska ju också kunna virka.

SIXTEN GRANROTH Vanda