Måndag, tisdag, onsdag …
Klockan är sex på morgonen den 31 januari när jag öppnar min e-post och ser en rad e-bekräftelser på att fem av mina medarbetare har utfört sin del av fjolårets evaluering. Jag ser på tidsstämpeln på det automatiska meddelandet som bekräftar att arbetarna har tryckt på ikonen där det står ”slutför”: 22.52, 23.15, 00.12, 00.52, 04.32. De har alla slutfört sin del av jobbet, nu är det jag som chef som ska ta mig in i det elektroniska systemet och kommentera. Det ironiska är att jag stigit upp tidigt av samma anledning: för att skriva klart min egen värdering om hur bra jag uppnådde de mål vi hade enats om för år 2019.
Jag trycker på ”slutför” innan jag väcker barnen. En timme före deadline. Ett barn klagar på att jag fortfarande inte bokat in ett besök hos veterinären, ett annat har huvudvärk och jag kan inte minnas om mitt möte börjar 08.30 eller 09.00. Jag går upp för att leta efter barnens gymnastikskor och trots att hela familjen sitter samlad runt frukostbordet bara en meter från spisen hinner pannkakan bli svart. När jag kommer ner igen luktar det bränt i köket. Jag öppnar fönstret och ser på regnet som häller ner. Den första februari! För bara några år sedan byggde vi en iglo på gården.
Ur led är tiden.
Min chef ringer, han sitter i bilkö och kommer att bli sen. Han ber mig starta mötet utan att vänta på honom. Jag jobbar för en humanitär organisation, men jag tror det jag upplever gäller de flesta som jobbar för brödfödan i vilket företag som helst. Något i det sätt vi lever och presterar är fel. Jag skulle kunna komma på vad om jag hade fem minuter tid att fundera över det.
Jag samlar mina vapenbröder omkring mig. De är de tio kvinnor på jobbet som tillsammans startade en lös sammansättning kallad för ”kvinnor och förändring” efter #metoo-skandalerna. Det började bra, men de senaste sex månaderna har vi alla varit för överarbetade för att ens hitta en tid då vi kan komma samman. Det är mina gamla klasskamrater i Finland som jag fortfarande har kontakt med, alla kvinnor. Det är äldsta dottern som blivit utbytesstudent och därför är vaken klockan tre på morgonen min tid.
Det är omstrukturering på jobbet igen. Två kvinnor tittar in på kontoret. De letar efter nya kontrakt, ett vikariat, en mammaledighet, ett tillfälligt projekt. Båda pratar tre FN-språk flytande, båda är medelålders, båda har jobbat arslet av sig de senaste 15 åren. Jag tar en kopp kaffe med dem båda. Jag har inget jobb att erbjuda, och egentligen ingen tid heller. Men det går ju inte att säga nej.
Åtminstone byter jag ut kaffet mot färskpressad apelsinsaft.
Jag cyklar hem och hinner lyssna på några kapitel av en ljudbok. Jag tänker på Jonas Hassan Khemiris bok Jag ringer mina bröder. Jag tänker på att när det verkligen gäller så är det ljudet av en älskad röst, skrattet som följer på ett mediokert skämt och den där kaffepausen som vi egentligen inte har tid för som gör att vi orkar.
Även om det här när allt kommer omkring bara är en vanlig torsdag.
”Något i det sätt vi lever och presterar är fel. Jag skulle kunna komma på vad om jag hade fem minuter tid att fundera över det.”