Från spretigt till hypnotiskt
Helsingfors stadsteaters uppsättning av Emily Brontës Svindlande höjder imponerar allra mest i andra akten då den förtätas till ett känslodrama som lämnar djupa intryck.
Humiseva harju
Manus: Emily Brontë, dramatisering Jo Clifford (övers. Ville Koskivaara). Regi: Lauri Maijala. Musik: Mikko Helenius. Dramaturgi: AriPekka Lahti. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Dräkt: Sari Suominen. Ljus: William Iles. Ljud: Eradj Nazimov. Mask: Maija Sillanpää. På scenen: Oona Airola, Leena Rapola, Markku Haussila, Matti Olavi Ranin, Markus Järvenpää, Vuokko Hovatta, Matti Rasila, Rauno Ahonen, Sonja Pajunoja, Martti Manninen, Mikko Helenius (musiker). Föreställning på Helsingfors stadsteater 1.2.
Det viktigaste i pjäsen är naturligtvis dess legendariska, obstinata, ömsom motbjudande och ömsom magnetiska huvudpersoner Catherine och Heathcliff.
Markus Järvenpää är som gjord för den senares roll. Samma intensiva fysiskhet och förmåga att kameleontlikt växla mellan hjälte- och skurkroll som lät sig anas i Teater Jurkkas Riivaajat kommer här till fullt uttryck. Hans ögon antar en rovdjursaktig glans då han genomgår metamorfosen från hunsat hushållshjon till hämnande mörk ängel, utan att någonsin förlora kontakten med den sårbara, traumatiserade mänsklighet som ger hans karaktär trovärdighet.
Oona Airolas Catherine genomgår också hon en förvandling. Den rufsiga vilda flickan som härjar över heden i bylsig rostbrun klänning i pjäsens början och påminner om Ronja Rövardotter, förbyts i en trotsig, cynisk och bitter salongsfru som tycks kvävas i sin strama vita dräkt medan hon törstigt söker tröst i vinglaset av kristall.
Scendekoren ekar hennes förvandling. Den första aktens organiska mörkbruna nyanser som representerar den vilda heden och det misskötta Wuthering Heights byts i andra akten ut mot stram vit minimalism och militärisk dekadens som får granngodset Thrushcross Grange att i skarp kontrast framstå först som en lyxig utopi, men småningom allt mer som ett fängelse. Ett fängelse som, trots att det kan bryta hennes kropp, inte förmår bända hennes intensiva, motsägelsefulla vilja.
Andra akten bättre
Rent estetiskt fungerar andra akten bättre. Scendekoren under den första, med spretiga avhuggna träd, obehandlade ytor, smuts och rost, är för influerad av en steampunkestetik som vid det här laget börjar kännas lite för välbekant och nästan daterad. Valet att göra scenen mer ”tredimensionell” genom att leda upp en ramp från scenen tvärs igenom publiken är däremot lyckat. Det skapar en tätare publikkontakt men samtidigt en perspektivförskjutning som får scenrummet att kännas större än det är och frammanar känslan av vidsträckt hedlandskap. Också ljud- och ljusdesign fungerar väl för att etablera en spöklik, dramatisk atmosfär.
Regissören Lauri Maijala varvar originaldramats tragik med inslag av en vild, karnevalistisk humor som ändå inte tillåts överskugga helhetens dramatiska pregnans utan snarare ger den en absurd twist. Matti Rasila som Herr Linton står för minnesvärda scener med sina excentriska militäriska överklassmanér, sin opiumpipa och sitt gevär. Och Rauno Ahonen ger den i originalverket rätt så ytligt skildrade och förglömlige Doktor Kenneth en komisk egen personlighet och själ som bär tydlig inspiration av Tuomari Nurmio.
Gör originalet rättvisa
Under första akten har pjäsen som sagt vissa problem med att samla ihop alla spretiga intryck och element till en fullkomligt spänstig bukett, men dess styrkor är mer än nog för att väcka och bibehålla åskådarens intresse tills berättelsen fått upp ångan. I andra akten glider de disparata elementen ihop och plötsligt sitter man som hypnotiserad.
Slutet lämnar bort originalberättelsens avslutningsdel som följer Catherines och Heathcliffs efterkommande genom berättaren Lockwoods ögon. Karaktären saknas i denna version, som är anpassad till teatern av den kända skotska dramatikern Jo Clifford. I stället fokuserar pjäsen på Catherines och Heathcliffs passion och dess ödesdigra, hjärtslitande slut. Det är ett förståeligt val för att göra den massiva romanen mer anpassningsbar för scenen, och då man lämnar salongen känner man inte att Stadsteaterns uppsättning skulle sakna något som är väsentligt för att göra Emily Brontës legendariska originalverk rättvisa.