Sagolika världar

En januaridag då sanden knastrar går jag längs Espen. Närmast Svenska Teatern står Topelius flickor, skulpturgruppen av Gunnar Finne, vars smäckra flickgestalter symboliserar den blida skaldens saga och sanning. Under mina första år såg jag på de vackra illustrationerna i Läsning för barn och lyssnade på dikten Lilla Skrållan med det skrynkliga förklädet och den sorgliga berättelsen Björken och stjärnan om krigstidsbarnen som förs bort till främmande land. Hänförd följde jag pojken Sampo Lappelills riskfulla slädfärd till fjället Rastekais där han möter fjällkungen, omgiven av småknytt, troll och talande djur.

Året 1945 förändrades sagovärlden då Astrid Lindgrens rödhåriga, starka och rika Pippi Långstrump börjar konkurrera med Topelius rackarunge Bullerbasius.

På Sofiegatan hamnar jag mitt i en filminspelning. 1940-talet gör sig påmint när Alma Pöysti, som gjord för rollen som Tove Jansson, kommer emot mig i brun insvängd ulster och breda fladdrande byxor. Tove Janssons första bok Småtrollen och den stora översvämningen, publicerades också 1945, året som blev den moderna barnbokens genombrott.

Det var tider då vi levde med fortsättningskriget inpå knuten. När hyllorna i affären gapade tomma ville Tove Jansson lämna andra världskrigets deprimerade verklighet och skapa en lyckligare värld. Mitt första minne av muminvärlden var ändå skrämmande. En familj av spöklika figurer söker en plats för ett hus inför vintern, eftersom en stor översvämning hotar deras existens. Jag gillade inte de mörka bilderna där de smala och magra trollen vandrar i ett ödsligt landskap som hemlösa flyktingar.

I takt med att muminsuccén sväller blir figurerna knubbigare. I dag fyller muminvärlden allt yngre barns liv. Mitt tvååriga barnbarn känner till muminkaraktärerna bättre än jag. Hon äter med muminsked från mumintallrikar. Boken Hur gick det sen? där landskapen och föremålen på följande sida skymtar bakom klippta hål är redan sönderläst och sönderriven.

Den magiska animationsserien om Mumindalen är filmfavoriten. Fascinerad följer hon med den orädda sanningssägaren Lilla My och gömmer sig under filten när Hattifnattarna visar sig. Mest är hon rädd för den kalla, spöklika och ensamma Mårran med tättsittande ögon.

Ändå dominerar det ljusa. Muminfigurerna tar henne med på fantastiska äventyr i ett paradis av blommor och växter i måleriskt mjuka färger. Förtrollad av den magiska världen kramar hon favoritmjukisen Snusmumriken. För vem vill inte vara som Snusmumriken? En fri musicerande människa som alltid söker nya sånger och en egen melodi.

När hyllorna i affären gapade tomma ville Tove Jansson lämna andra världskrigets deprimerade verklighet och skapa en lyckligare värld. Mitt första minne av muminvärlden var ändå skrämmande.