Efter riksrätt följer rannsakan
President Donald Trump ville inte bli ställd inför riksrätt eftersom det för evigt kommer att vara en fläck på hans sköld. Men nu när presidenten är friad står han kvar orubbad i sitt bo, eventuellt starkare än någonsin tidigare.
Donald Trump inte bara överlevde riksrätten, han gjorde det dessutom genast efter att ha klarat sig igenom den mangling som Mueller-utredningen utsatte honom för. Han inte bara friades utan han gick igenom slaget i stort sett utan förluster. Endast den förre presidentkandidaten Mitt Romney, som länge kritiserat Trump i ordalag som inte är vanliga bland republikanerna, röstade för att avsätta presidenten. I slutändan var den intressanta frågan inte huruvida en eller flera republikaner skulle lämna de egna leden utan om någon demokrat skulle ställa sig med Trump och rösta ned demokraternas åtal.
När den färskaste opinionsmätningen för några dagar sedan dessutom visade att Trumps popularitet bland amerikanerna nu är högre än någonsin tidigare, kan man med fog fråga sig om detta ändå var en riksrätt med guldkant.
Den frågan får det amerikanska folket besvara i presidentvalet i november. Det är då vi kommer att se om väljarna såg det som åklagarna ville bevisa. Att presidenten brutit det förtroendet han fått av folket att värna om nationens bästa, för att istället tänka på sin egen vinning och i samma veva äventyra den demokratiska valprocessen i USA.
Eller kommer väljarna att ha för
HBL:s korrespondent i Washington DC juri.bonsdorff@ksfmedia.fi
ståelse för presidentens försvarsteam som hävdade att åtalen var så svaga att demokraterna därför valde att inte inkludera verkliga straffrättsliga brottsbenämningar i det. Kommer de att hålla med om att far och son Biden inte hade rent mjöl i påsen och att presidenten därför hade rätt att kräva en utredning av dem.
Kommer väljarna att minnas att de med en överväldigande majoritet ville att senaten skulle kallla nya vittnen, inte minst presidentens förra nationella säkerhetsrådgivare John Bolton, som sannolikt vet sanningen och ville vittna, men förvägrades. Kommer de att komma ihåg att republikanerna valde att lämna bevis utanför rättegången fast Bolton knackade på dörren och ville komma in.
Men det är inte bara väljarna som får fundera på det som utspelat sig i senaten. Demokraterna står inför en både kollektiv och individuell rannsakan om huruvida man gjorde rätt i att inleda en riksrättsprocess som aldrig hade en reell chans att fälla Trump. Det är ingen tvekan om att Trump intrigerade i kulisserna på ett sätt som kan betraktas som opassande och eventuellt brottsligt. Men var demokraterna för heta på gröten för att sätta dit presidenten som de föraktar med en brinnande intensitet. Eller var riksrätten ett resultat av en genuin rädsla för nationens tillstånd och en följd av en ärlig inre dialog om den ed att skydda konstitutionen som lagstiftarna svär i USA. Om det senare alternativet är svaret så är valresultatet i höst av sekundär betydelse.
Samma rannsakan gäller det republikanska senatorerna som slutit upp bakom presidenten som en lydig hundflock. Gjorde man det av en blind beundran för en president som gett dem skattesänkningar och konservativa domare eller gjorde man det för att man efter en ärlig bedömning av den information som presenterats, ansåg att det Trump åtalades för, även om det var sant, inte var allvarligt nog för en så radikal åtgärd som att avsätta en sittande president. Speciellt när det endast är nio månader kvar till nästa val.
Den friande domen har i värsta fall öppnat dörren för kommande presidenter att traska på i ett gränsland mellan ett legitimt och ett kriminellt bruk av presidentmakten, och göra det utan konsekvenser. I framtiden, efter att ny information uppdagats och perspektiven blivit mindre förvrängda av en partipolitisk lutning, kommer man att kunna se klarare på det som skett. För senatorernas del önskar man att de handlade i enlighet med sin övertygelse. Att hamna på fel sida av historien är föga avundsvärt, men det är ännu värre om man befinner sig där mot bättre vetande.