De 310 olika verkligheternas land

Kommun, ur latinets communis, betyder gemensam. Och gemensamt är minsann det berg av utmaningar som Finlands närmast absurt stora antal kommuner står inför.

IAl Capps satiriska serie Knallhatten (Li’l Abner, publicerad 1934–1977) som handlar om en familj så kallade bondlurkar i Kentucky används ofta uttrycket double whammy, dubbel smäll, för att beteckna en destruktiv blick från Evil-Eye Fleegle, en småskurk från Brooklyn iklädd zoot suit.

Nu står många av Finlands kommuner inför en fruktad triple whammy, en tredubbel smäll – som enligt serien mattar ut utövaren i en hel vecka.

I synnerhet små, glesbebyggda och avlägsna kommuner står inför tre kalla fakta: en tsunami av åldrande befolkning, allt färre bebisar, samt en likaså krympande skara unga och arbetsföra – som vänder hemkommunen ryggen för att söka utbildning, livspartner och karriärmöjligheter i storstäderna.

Alla tre trender slår till med särskild styrka i Finland, kommer det fram ur Nordiska ministerrådets färska rapport State of the Nordic Region 2020. Kort sagt befinner sig många kommuner i Finland i en riktig rävsax.

Med en folkmängd på drygt 10 miljoner har Sverige 290 kommuner – medan Finland med sina dryga 5,5 miljoner invånare har hela 310 kommuner. Det är ohållbart. Tack vare flyttvågen växer Nyland, speciellt Helsingfors, betydligt snabbare än övriga landskap och städer. Listan på övriga vinnare inom urbaniseringsracet är kort: Åbo, Tammerfors och Uleåborg. Städer med en befolkning på 100 000 förtvinar eller stagnerar i regel. Finland rider sent på urbaniseringens globala flodvåg. Då vi tidigare flyttade från landsbygden in till regionstäderna flyttar vi i dag vidare till huvudstaden.

Det väcker en serie obekväma frågor kring kommunernas ekonomi samt nödvändiga strategiska beslut. Vilket självstyre har kommunerna råd med? Finlands arbetsföra befolkning krymper med cirka 10 000 per år, och en negativ nativitetstrend har tagit oss på säng (i dubbelt ironisk bemärkelse). Samtidigt växer andelen pensionärer. Men variationen är stor regioner och kommuner emellan.

På många håll eroderar basen för kommunalskatten, kommunernas viktigaste inkomstkälla. Det skapar ett kroniskt finansieringsunderskott inom ekonomin. Men inte heller här råder symmetri. Bilden av Finlands kommuner blir allt brokigare, med vitt åtskilda verkligheter, en alltmer polariserad uppdelning mellan vinnare och förlorare.

Hokus pokus-konster existerar inte för kommunerna. De måste ta lån, höja skattesatsen, kapa personal och utgifter, effektivera tjänsteproduktion, sälja ut egendom ... Många låter bli att investera, reparationsskulden växer och infrastrukturen förtvinar.

Samtidigt måste kommunerna tänka om radikalt och omdefiniera nivån på tjänsteproduktionen. Trots en eventuellt lyckad vårdreform och även efter att de stora årskullarna gått ur tiden fortsätter försörjningskvoten att krympa, spiralen är ändlös. Det finns ingen mirakelmedicin. De underliggande problemen underlättas inte av brist på arbetskraft inom vård och skola: det behövs cirka 200 000 nya social- och hälsovårdare och 50 000 lärare fram till 2035 – samtidigt som hela arbetsmarknaden krymper.

Administrativa reformer och nya landskap förblir tomma skal så länge rekryteringssvårigheterna är ett faktum och branscherna inte lockar. Och immigration är politisk dynamit.

Att låta staten skjuta till mer pengar via statsandelar innebär ett bottenlöst träsk, säger ansvariga ministrar. En återvändsgränd vore likaså att skruva upp kommunalskatten i all evighet: en gammal och fattig befolkning betalar hursomhelst ingen kommunalskatt. Då återstår för staten att sporra fusioner, eller tilllåta light-kommuner med avskalade uppgifter.

Med allt mindre skattemedel och humankapital ska kommunerna möta ett växande tjänstebehov. Många står nära tröskeln för kriskommun. Vissa saknar förmåga att skapa politiskt samförstånd och ta ansvarsfulla beslut. Somliga har vänt på alla stenar.

En sak är säker: politikerna tvingas framöver att fördela knapphet.