SDP stöder vanvård, misär och utslagning

VåRD Ordföranden för Finlands svenska socialdemokrater Anette Karlsson återkommer till sin kritik av vårdkostnaderna som hon ser vara för höga för de fattigare medborgarna. Det har hon helt rätt i och det är den vårdpolitik som Socialdemokraterna fört i tiotals år då partiet har innehaft både posterna som statsminister, finansminister och ministerposter på Socialoch hälsovårdsministeriet.

Nu leder SDP regeringen och innehar också Socialministeriet, men partiets samma socialreaktionära linje som tidigare fortsätter: i budgeten höjs vårdkostnaderna över hela linjen och även årssjälvrisken för mediciner. Däremot sänkte Sipiläs regering detta takbelopp varje år, men så fort SDP bildar ny regering höjs den. SDP har ingenting gemensamt med en nordisk välfärdspolitik och har aldrig haft det. För att inte tala om någon gemensam socialpolitik med socialdemokratiska partier i Norden eller inom EU. Där är de socialt progressiva, medan SDP i Finland hela tiden stött utökad vanvård, misär och utslagning.

Detta tar sig bland annat uttryck i att SDP via facket krävt att löntagarna via sin personalhälsovård ska ges snabb vårdtillgång vid privata läkarcentraler, då SDP inte alls litar på hälsocentralernas förmåga att klara av denna vårdservice. Också i riksdagen finns egen läkare och man beställer inte tid till Tölö hälsocentral.

Pensionärer, arbetslösa och vissa andra grupper har SDP förpassat enbart till hälsocentralernas ändlösa köer, där patienterna i många kommuner får en läkartid efter en till tre månader. Pengarna avgör vårdtillgången och SDP backar kraftigt upp de privata försäkringsbolagen som säljer sjukförsäkringar i allt högre tempo då hälsocentralerna inte klarar av den samhällsservice de är avsedda för.

I Sverige är tre dagar måtttet för att få läkartid i primärvården, och det klaras i stort sett alltid av eftersom valfrihet råder. Denna valfrihet har SDP satsat allt på för att förhindra, i avsikt att slå ut de fattigare grupperna som i många fall utsätts för vanvård. Då diagnoser fördröjs kan följderna ofta vara ödesdigra. Vid till exempel cancersjukdomar kan fördröjd diagnos leda till att inga förbättrande behandlingar kan sättas in.

Finland har hög läkartäthet och inom den privata sektorn finns vårdkapacitet som överstiger behoven. Vård kunde ges om blott partier som SDP, VF och De gröna unnade vårdbehövande vård när den behövs.

Den nuvarande regeringen har inte gjort någonting för att förbättra vårdtillgången. Dess partier lovade inför valet att läkartid till hälsocentraler ska ges inom en vecka och att tusen nya läkartjänster ska inrättas. Men en sådan mängd läkare finns inte att få, det vet regeringen mycket väl. Därtill skulle många läkare kunna rekryteras även vid hälsocentraler om anställningskonceptet förbättrades, men regeringen saknar totalt behövlig handlingsförmåga. Själv känner jag flera läkare som skulle ha tagit jobb i min hemkommun, men staden har inte velat ha dem: den anser sig spara på att låta tjänster vara vakanta.

Vad självriskerna gäller kunde de göras betydligt flexiblare, som i många länder, så att de fattigare garanteras god vård. Årssjälvrisken kunde stå i relation till årsinkomsten, en andel på till exempel en eller två procent.

För pensionärer med tio tusen euro i årsinkomst kunde självrisken då vara 100 euro, mot dagens nästan 600 euro. Eller som i en del länder, där man åt de fattigaste ger ett vårdens ”green card” och avgiftsfri vård.

Då skulle vårdsegregationen försvinna, men det går ju inte då bland annat SDP så hjärtlöst vill upprätthålla den. Lösningar för att reducera vårdsegregationen existerar om vilja finns – men den viljan saknas.