Samhällets blinda fläck
HISTORIA I en artikel om Rökstenen (HBL 9.1) berättar Peter Buchert om hur forskare i över hundra år förgäves letat efter kopplingar till krigiska bragder i sina tolkningsförsök av runskriften. Texten har nu visat sig handla om klimatförändring och solens betydelse för människan.
Vasabladet hade samma dag en TT-artikel om den hittills äldsta grottmålningen på Sulawesi i Indonesien, 44 000 år gammal. Konstverket visar enligt texten ”ett antal människor tillsammans med två olika sorters djur”. Trots att inga vapen nämns, tolkar en samfälld forskarkår motivet som en jaktscen.
Ur ett nummer av Vasabladet från 2013 har jag sparat en artikel som förvånat noterade att många av de berömda istida grottmålningarna i
Frankrike och Spanien verkar ha målats av kvinnor, som enligt artikeln ”kan ha jobbat sida vid sida med män”.
Den 10 januari handlade Slaget efter tolv i Yle Vega om bränderna i Australien. En av de manliga debattörerna uttryckte tanken att bristen på kvinnor i landets brandväsende gjort att det förebyggande arbetet försummats. Kvinnor skulle, menade han, ha sett till att i tid säkra barnens skolväg och andra viktiga objekt. De övriga debattörerna ignorerade nästan helt inlägget?
Ignorans har varit legio när det gäller kvinnliga aspekter på både historien och nutiden i mycket högre grad än ens feminister förstått.
För några år sedan fick jag i min hand en bok som belyser denna ignorans årtusenden tillbaka, ända till den gudinnedyrkande tid då män och kvinnor samarbetade naturligt och samhällena var fredliga (man byggde till exempel sina hem på de vackraste ställena, inte på dem som var lätta att försvara mot fiender).
Boken The Chalice and the Blade, på svenska Bägaren & Svärdet, är skriven av Riane Eisler 1987. Den har tryckts i tre upplagor och översatts till tjugo språk.
Eisler berättar hur sädesax på grottmålningar tolkats som vapen, hur den födande gudinnan ringaktats av forskningen – och att en av de sista fredliga och jämställda kulturerna fanns på Kreta i Medelhavet.
Hos mig vaknade intresset för den detroniserade gudinnan av en händelse under en promenad för kanske tjugo år sedan. Jag började fundera på varför våra månader är så olika långa. Jag räknade 12 gånger 28 och fick 29 dagar över.
Varför har vi inte tretton månader? Svaret fick jag i ett radioprogram: 13 är gudinnans heliga tal.
En tid senare läste jag i Sgruppens tidskrift Samarbete att det de facto finns tretton stjärntecken på vårt himlavalv. Mellan Skorpionen och Skytten finns Ormbäraren. Att just den strukits kan ha att göra med att ormen är helig för gudinnekulten. Att ormen, äpplet och rentav kunskapen blev något ont i den manliga gudens paradis är ingen tillfällighet.
Oberoende av om gudinnan existerar eller inte, så fattas hon oss i vårt förhållningssätt till tillvaron. Det syns i en mängd aspekter, allt från de låga vårdarlönerna till den klimatkatastrof som vi är på väg in i.