Skandal blir förträfflig underhållning
För Hollywood är Bombshell en radikal film om sexuella trakasserier, men kanske är den inte radikal nog för resten av världen och för den historia som den bygger på.
DRAMA
Bombshell – när tystnaden bryts
Regi: Jay Roach. Manus: Charles Randolph. I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow m.fl. Från 7 år.
Megyn Kelly, som blev känd och ökänd på Fox News, var en skrämmande, blond, ultraamerikansk uppenbarelse – ett Barbienyhetsankare, som de kallas i filmen Bombshell. Tv-journalist hör till USA:s mest eftertraktade och välbetalda jobb och kvinnor i branschen förväntas se ut som bombnedslag. Men titeln syftar också på kvinnornas farlighet; deras berättelser kan detonera när som helst.
Bombshell är baserad på den sanna historien om när så skedde år 2016, före metoo och Harvey Weinstein. Många karaktärer i filmen har autentiska namn. Det är främst en historia om sexuella trakasserier, företagskulturen på kabelnyheterna Fox News och hur den skapas och levs ut av Kellys chef och mentor Roger Ailes.
Före skandalen har Kelly skrivit om varför hon tog steget från advokat, där hennes spetskompetens ligger, till journalistik, som blev hennes genialitet (enligt egen utsago): ”Jag hade en liten röst i mig som sa: Jag är mera intressant än det här. Jag är mera intresserad än det här.”
Orsaken till att hon hittade sin röst och sitt kall var just Ailes. Han sa: ”Gå ut och gör misstag – var inte rädd för att ta risker. Du försöker för mycket. Och jag har nyheter för dig. Du behöver inte vara perfekt. Ingen tycker om dig, om du är det.” Så hon skämtade på sin egen bekostnad framför kameran och blev älskad av hela den del av USA som tittade på Fox News (fortfarande landets mest populära nyhetskanal).
Tre kvinnor
I Bombshell är Kelly (Charlize Theron, så kusligt porträttlik att hon försvinner – absolut värd en Oscar) berättaren som kommer närmast biopubliken. Filmen börjar med att hon presenterar världen (”alla medier som stöder republikanerna i en enda byggnad”) och arbetskulturen (”Roger gillar ben”).
Filmen inleds med slutet av hennes blixtkarriär: när hon ifrågasatte presidentkandidat Donald Trumps kvinnosyn i direktsändning. Efter Trumps så kallade blodkommentarer – ”hela landet talar om din mens”, som Kellys man säger – inleddes en hatstorm mot henne.
I samma veva stäms Ailes av Kellys kollega Gretchen Carlson (Nicole
Kidman alternerar skickligt mellan rasande och osäker medelålders karriärkvinna: är det befogat att hon ratas eller ska hon slåss?). Gretchen blir varnad: ”Ingen stämmer sin chef. Regel nummer ett i Företagsamerika.”
Och den tredje huvudrollen är storögda Kayla (Margot Robbie), troende från bibelbältet, som Roger lockar in på sitt rum för att erbjuda henne att bli Gretchens efterföljare. ”Dra upp kjolen, Kayla” säger han medan han runkar påklädd i ett hörn. ”Jag är diskret men oförsonlig. Du ska bevisa din lojalitet.”
Ideologi paketerad som nyheter
Ailes är en populist som tidigt förstår Trumps lockelse – ”han är bra tv”. Han är en skrupellös republikansk ideolog som jobbat för Nixon och betraktar nyheter som ett vapen i ett ideologiskt krig mot vänstern som håller på att ta över Amerika. ”En liberal vill leva i en framtid som han är för lat eller för dryg för att skapa”, säger han.
Filmen tar upp hur han grundade Fox News år 1996 och gjorde kanalen till en succé genom att ignorera sanning och journalistetik och ge den bild av världen som dess konservativa nischpublik önskar fanns.
Han hittar på valspråket ”rättvisa och balanserade” men sänder ut mot
satsen: påhittade nyheter, hatpropaganda. 9/11 var en våt dröm för honom då hans paranoia blev sann.
Spelad av John Lithgow i fetdräkt ger han först ett nästan sympatiskt intryck (för att skådespelaren senast sågs som Churchill i The Crown?), men det intrycket bleknar ju mer maniskt han äter skräpmat, trakasserar, övervakar, manipulerar och får raseriutbrott.
Ändå är det inte ens nära Russell Crows vidriga porträtt av samma karaktär i miniserien The Loudest Voice på HBO Nordic, där Fox News uppkomst och koppling till USA:s politik presenteras mer utförligt. (Jag blir sjuk av raseri i tvsoffan av hur mycket denna person lyckats skada demokratin. Jag trodde aldrig jag skulle känna sympati för Rupert Murdoch men här gör jag det – nästan.)
Problemet med verkligheten
I Bombshell ligger fokus på kvinnorna och de sexuella trakasserierna. Dess stämningsläge ligger ofta nära satir, komedi och feministiska hjältedramer som utspelar sig på arbetsplatser (typ Norma Rae, Erin Brockovich eller On the basis of sex).
Den är skriven av Charles Randolph, som i The Big Short (2015) rappt och påhittigt skildrar vad riskkapitalister gör. Regissör är Jay Roach som gjort mycket komedi, bland annat Borat.
Antagligen på grund av risken att bli stämda försöker de inte komma så nära sina huvudpersoner, utan använder bara offentlig information, vilket gör kvinnorna lite anonyma och platt skrivna. Det går inte att låta bli att spekulera om hur filmen hade sett ut med fler kvinnor bakom kameran, med mer personliga erfarenheter – som den inhemska Tottumiskysymys – eller som mörkare tragedi?
Nu blir det en mera lättsam historia – den fiktiva Kayla är den som råkar värst ut. Som en arbetsplatsskildring, av hur de till exempel förväntas klä och sminka sig för att passa in i Ailes och de andra männens värld, är den skrämmande. Det är följdriktigt att filmen redan vunnit många priser för bästa smink och kläder (och säkert också får en Oscar).
I USA har den fått kritik för att den gör hjältar av de här föga feministiska Foxkvinnorna – det blir en mer förenklad, lite Hollywoodinspirerad film i stället för den komplexa verkligheten.
Men å andra sidan: blir Carlsons mod när hon stämmer Ailes eller Kellys förödmjukelse mindre för att de har konservativa åsikter? Eller större för att de har mer att förlora med tanke på var de gjort karriär? Mig veterligen jobbar ingendera som tv-journalist i dag.
I filmen är sexuella trakasserier ren maktutövning, kvinnorna är noll förförda av männens makt men ändå tvungna att spela med. Det kan inte vara fel att tystnaden bryts (trots alla sekretessavtal), att den här sluskiga historien kommer ut och att stora skådespelerskor sparkar röv. Förträfflig underhållning faktiskt – kanske vad Roger Ailes skulle kalla bra tv?