Sound of Music utan skönsång
Sin vana trogen omger sig Terrence Malick i sin senaste film med utstuderat lyriska och måleriska bilder samt fagra naturlandskap. Dessvärre blir estetiken tröttsam i längden, särskilt som speltiden är nästan tre timmar.
DRAMA
A Hidden Life
Regi och manus: Terrence Malick. Foto: Jörg Widmer. I rollerna: August Diehl, Valerie Pachner, Matthias Schoenaerts. Från 16 år.
Det fanns en tid när Terrence Malick var ett namn på de flesta finsmakares läppar. Jag tänker på debutfilmen Badlands (1973) men också på The Thin Red Line (1998) och The New World (2005), filmer där regissörens poetisk-lyriska, existentiellt präglade berättande kommer till sin rätt.
Men det var då det. Malick, en auteur ut i fingerspetsarna, har fortsatt göra film men utan att lovorden samlats på hög på sistone – kanske för att det stilistiska tricksandet sopat banan med det dramatiskt inbjudande.
I Terrence Malicks nyhet A Hidden Life finns det förvisso gott om hjärta och innehåll, det filosofiskt bevandrade inte att förglömma. Det är fråga om en vemodig, berusande vacker hyllning till den lilla människan, hen som inte ens i skuggan av döden överger sin övertygelse.
Nej till Hitler
Resan går till den österrikiska landsbygden, till landskap som hämtade ur Robert Wises Sound of Music. Här vankas det höga berg och djupa dalar, en närmast jungfrulig fond som ledigt bär upp bonden Franz Jägerstätters (August Diehl), hustrun Fanis (Valerie Pachner) och de tre små döttrarnas kärlek och gemenskap.
Det är ett enkelt men givande liv med långa arbetsdagar och stora känslor – nästan så man kommer att tänka på Malicks fina andra album Himmelska dagar från 1978.
Men året är 1939 och i bakgrunden hopar sig de mörka molnen: ett krig som kommer allt närmare. Inte blir det bättre av att den gode Franz i samband med sin militärtjänstgöring kommer underfund med att han på inga villkor kan förmå sig att svära trohet till Adolf Hitler – ett måste även i den österrikiska armén.
Inte ens ett besök hos biskopen får Diehls vapenvägrare på andra tankar. Och när inkallelsen några år senare anländer är katastrofen ett faktum. Väntar gör Tegelfängelset i Berlin och en militärdomstol med Bruno Ganz (Hitler i Oliver Hirschbiegels Undergången) som ceremonimästare.
Malick sin egen
A Hidden Life är en film i krokigt nedstigande led från dramer som Sophie Scholl – De sista dagarna, Elser och Ensam i Berlin, det vill säga ett pacifistiskt spetsat opus med verklighetsbakgrund. Men där dessa filmer åtminstone hade drag av klassisk spänning opererar Terrence Malick på lite andra plan, mestadels meditativa sådana.
Sin vana trogen omger sig regissören med utstuderat lyriska och måleriska bilder samt fagra naturlandskap, här ackompanjerade av ett kameraarbete vars fäbless för vidvinkeloptik signalerar någon form av förhöjd verklighet.
Till det kommer den ständigt närvarande berättarrösten som ömsom kretsar kring Franz och hans hustrus brevväxling, ömsom kring tro och tvivel, rättare sagt en dialog med en högre makt.
Ögat det vilar och med tanke på den kärlek och vördnad för livet som regissören under filmens första halva trollar fram är man benägen att påstå att även hjärtat slår.
Dessvärre blir Terrence Malicks estetik rätt så tröttsam i längden. Inte sällan tenderar karlen att upprepa sig själv, visuellt sett, och med en speltid på knappt tre timmar blir det rent ut sagt tråkigt.