Blod och glitter när norsk trio manipulerar
Den norska trion Berstad/Helgebostad/Brun uppträder på scenkonstfestivalen Sivuaskel med ett koncept som är barnsligt enkelt och samtidigt underfundigt.
SCENKONST
Phantasmagoric
Koncept: Ingeleiv Berstad, Kristin Ryg Helgebostad och Chrisander Brun. Ljus och rum: Chrisander Brun. Kostym: Fredrik Floen. Dramaturgi: Huy Le Vo. På scenen: Ingeleiv Berstad, Kristin Ryg Helgebostad och Chrisander Brun. Föreställning under Sivuaskelfestivalen i Kabelfabriken 5.2.
Först tycker jag det mest verkar trendigt och lite tomt. Det är fulsnyggt och kitschigt med crocsskor, paljetter, neonfärger och nittiotalsjeans. Men snabbt visar sig föreställningen Phantasmagoric vara oemotståndlig – också helt bokstavligen.
Tänk horror möter glitterprinsessa – en estetik som på samma gång är banal och talar direkt till sinnena. Titeln på det norska scenkonstkollektivet Berstad/Helgebostad/Bruns verk syftar på engelskans phantasmagoric, ett uttryck för en fantastisk eller drömlik upplevelse. Enligt programbladet har uttrycket främst använts i samband med optiska illusioner som på 1800-talet skapades med en laterna magica.
Också i Kabelfabrikens sal skapas synvillor med hjälp av ljus, ljud och rörelse. De tre konstnärerna, koreograferna Ingeleiv Berstad och Kristin Ryg Helgebostad och scenografen och ljusdesignern Chrisander Brun är sminkade som zombier. En bit in i föreställningen börjar blod rinna ur Bruns mun och lite senare även ur munnen på några i publiken. Överlag präglas föreställningen av en delikat glidning mellan humor och skräck, fånigt och kusligt.
Renande upplevelse
Den djupa basen får kroppen att darra och pulsen att höjas. En liknande effekt har Chrisander Bruns spöklika gestalt när han, insvept i ett grällt tygsjok med en kuslig uttryckslös porslinsaktig mask för ansiktet, kommer nära publiken och aggressivt stampar i golvet med sina klossaktiga skor.
Konstnärerna manipulerar lekfullt publiken med intryck som väcker impulser, minnen och associationer. Det ljud som för några sekunder låter som ett bebisskrik, får en helt annan innebörd när det visar sig komma från en gnällande hundleksak i gummi. I programbladet beskriver de verket som ”ett flöde bilder, idéer, känslor, sinnesintryck som kan tvinga sig in i kroppen – frivilligt eller ofrivilligt”.
Efter att jag, liksom resten av publiken, legat på rygg på golvet och tittat upp på en liten lampa som avger ett regnbågsaktigt sken och känt den trygga, jordiga doften från nyhuggna vedklabbar som ligger utspridda intill, känner jag mig märkligt renad. Känslan påminner om den som infinner sig efter ett yogapass eller en nervkittlande tur i en bergochdalbana. Phantasmagoric bygger med andra ord på ett barnsligt enkelt och samtidigt underfundigt koncept.