Papperslös fastän pappa är finländare
Emilia Berit Savann Lindroos är en månad gammal men existerar inte i finska myndigheters ögon. Det gör inte heller hennes mamma Mara Loem. För pappa Rasmus Lindroos och den lilla familjen i Sibbo har den senaste tiden kantats av stress, ängslan – och glädje.
Ett idylliskt, vackert vitt och ytterst omsorgsfullt renoverat hus möter oss på krönet intill den slingrande vägen som löper genom Kalkstrand. Rasmus Lindroos öppnar dörren. Intill honom står fästmön Mara Loem som bär på ett sött litet bylte: ett sovande nyfött flickebarn från topp till tå klätt i blekrosa och gräddvitt.
Emilia Berit Savann. Så heter spädbarnet som slumrar i sin mammas armar. Berit efter Rasmus Lindroos mamma och Savann efter Mara Loems mor. Eller heter och heter, Emilia Berit Savann är det namn föräldrarna har gett dottern, men i finländska myndigheters register finns ingen sådan person eftersom barnet är både pappers- och statslöst.
Ett knippe skära ballonger med texten Oh Baby! påminner oss om att det bara är några veckor sedan familjen fick komma hem från BB med sin ögonsten.
I höstas meddelade Sibbo att kommunen inte erbjuder förlossningstjänster för fästmön som inte hade något uppehållstillstånd. Då tänkte Rasmus Lindroos i ren desperation att babyn måste födas hemma i huset i Kalkstrand. Så blev det ändå inte.
Träffades 2017
Rasmus Lindroos träffade Mara Loem då han tillsammans med ett kompisgäng hösten 2017 var på resa i Kambodja. När de träffades första gången jobbade hon i lobbybaren på ett femstjärnigt hotell i huvudstaden Phnom Penh.
– Vi blev vänner på Facebook och höll flitigt kontakt. Det trevliga med sociala medier är att man kan lära känna en person bättre den vägen efter att först ha träffats i verkliga livet. Efter vårt första möte i Phnom
Jag hörde henne fråga sin mer erfarna kollega: Hur gör vi i sådana här fall? Rasmus Lindroos nybliven pappa
Penh åkte jag tillbaka till Kambodja sju gånger och innan Mara beslutade sig för att flytta hit till mig hade hon besökt Finland två gånger.
Mara Loem talar lite engelska och säger att hon gillar det hon hittills har hunnit uppleva av Finland, bortsett från vädret och klimatet. Det är på tok för kallt.
I våras då Loem hade varit på sitt andra besök i Finland fick Rasmus Lindroos det finaste beskedet han någonsin kunde drömma om: Mara Loem väntade deras gemensamma barn. Paret diskuterade var de skulle bo. – Jag berättade förstås för henne att Finland har förlossningsvård av världsklass och om alla de möjligheter ett välfärdsland som Finland erbjuder barn och barnfamiljer, men beslutet att flytta hit var Maras. Självfallet är jag innerligt glad att hon valde att komma hit till mig säger Rasmus Lindroos som är entreprenör och driver ett bolag som säljer telefonförsäljningstjänster till andra företag.
Då Mara Loem väl hade bestämt sig, kontaktade Rasmus Lindroos omgående Migrationsverket på försommaren för att redogöra för familjens fall och frågade hur de skulle gå till väga.
– Från första början var jag mån om att allt skulle gå rätt till och att vi skulle följa reglerna. Jag ringde Migrationsverket och berättade att vi väntade barn tillsammans och sade att min fästmö behövde uppehållstillstånd. Migritjänstemannen sade till mig att uppehållstillståndet ska sökas redan innan personen flyttar till Finland och att den estimerade väntetiden är mellan åtta och tolv månader.
– Jag blev alldeles skärrad för jag insåg ju vad det betydde. Jag konstaterade för tjänstemannen att Mara då blir tvungen att föda barnet i Kambodja. Damen i telefon var tyst i några sekunder varpå hon sade att det förstås också är möjligt att komma till Finland med turistvisum, vilket personer i motsvarande situation brukar göra.
I sammanhanget bör påpekas att spädbarnsdödligheten i Kambodja ligger på 24 per 1 000 levande födda mot 2,5 i Finland.
Turistvisum
I september då Mara Loem är inne i andra trimestern av graviditeten kommer hon till Finland med turistvisum. När Rasmus Lindroos äntligen har fått hit sin fästmö inleder han kampen med myndigheterna. Han vänder sig till Migri och får veta att första lediga tid för att lämna in uppehållstillståndsansökan är först den 6 november vilket betyder att Maras uppehållstillstånd, som kan dröja upp till ett år, ytterligare kommer att dra ut på tiden.
Ungefär samtidigt vänder sig
Lindroos per e-post till mödrarådgivningen i Söderkulla och får efter ett litet tag det glädjande beskedet att Sibbo kommun utgår ifrån barnets bästa och kommer att erbjuda familjen rådgivningstjänster, visserligen med restriktionen att FPA-förmåner inte ingår.
– Vi blev jätteglada och jag var så stolt över vårt finländska system där skattemedel används för att upprätthålla välfärdssamhället. Vårt första besök på rådgivningen var jättebra och vi tilldelades en fantastisk hälsovårdare som tog sig an oss.
Rasmus Lindroos är noga med att påpeka att alla myndighetspersoner på verkstadsgolvsnivå har skött sig exemplariskt under resans gång.
Men småningom börjar byråkratin sätta käppar i hjulet. Första motgångarna kom i och med att Mara Loem saknade finskt personnummer, vilket var nödvändigt för att kunna ta de laboratorieprov som skulle tas på rådgivningen. Loem fick ett temporärt personnummer och laboratorieproven kunde tas med en viss fördröjning. I samma veva uppmanades familjen att genast ta kontakt med Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HUS, beträffande förlossningen.
– Jag trodde först att man skulle informera oss om praktiska detaljer, som när vi skulle åka in till BB för att föda, men det handlade inte om det. Saken var den att Sibbo kommun inte ville bevilja oss en betalningsförbindelse för förlossningen.
Rasmus Lindroos hann tänka att hans förstfödda måste komma till världen i hemmet i Kalkstrand. I det här skedet hade Mara Loem flygförbud eftersom graviditeten var så långt hunnen att alternativ B, det vill säga att åka tillbaka till Kambodja för att föda, var uteslutet.
Snart visade det sig dock att familjen inte var tvungen att ty sig till hemförlossning. HUS underrättade Lindroos om att det fanns två alternativ: Antingen föds hans barn via så kallad kontraktsförlossning, det vill säga samma system som används när till exempel rika ryskor kommer för att föda på finska sjukhus. Notan för en normalförlossning uppskattades till mellan 7 000 och 9 000 euro. Det andra alternativet var att familjen inte gör upp ett kontrakt om förlossningen i förväg, utan bara uppenbarar sig på BB, precis som andra papperslösa brukar, då förlossningen väl är i gång.
Psykiskt tungt
– Det hela var mycket tungt psykiskt. Jag hade dåligt samvete eftersom jag hade marknadsfört Finlands fantastiska hälsovårdssystem och mödravård för Mara och hade inte alls förberett mig på att vår familj skulle nekas den service som jag trodde alla finländska familjer och skattebetalare var berättigade till.
Efter att Lindroos beklagade sig för familjens egen hälsovårdare på rådgivningen blev han kontaktad av servicechefen vid Sibbo kommun.
– Hon sade att hon visserligen inte är så insatt i vårt fall, men att kommunen inte kan förbinda sig att ta hand om ”turister utan hemort”. För mig är hon ingen turist, utan min blivande hustru och mor till min dotter som har kommit hit för att dela sitt liv med mig, säger Lindroos.
Under telefonsamtalet med servicechefen fick Lindroos också uppfattningen att det inte alls fanns några garantier för att Sibbo skulle stå för rådgivningstjänsterna som han per e-post tidigare hade fått löfte om.
Lindroos blir ombedd att kontakta överläkaren i Sibbo, Anders Mickos och Bodil Grön, servicechef för tjänster för barn, unga och familjer.
Lindroos berättar att överläkare Anders Mickos upplyste honom om att förlossningstjänsterna endast gäller kvinnor men att överläkaren lovade att kommunen bjuder på rådgivningstjänsterna. Av Mickos fick Lindroos uppfattningen att saker och ting antagligen hade ordnat sig ifall paret hade varit gifta.
– Vi har planerat att gifta oss, och hade säkert av praktiska orsaker redan gjort det om det bara hade varit möjligt. Men också här har vi haft motgångar med byråkratin.
Mara Loem hade intyg från Kambodja på att hon inte var gift sedan tidigare och en engelsk översättning av dokumentet. Men för att paret ska få gifta sig kräver finska myndigheter dessutom ett intyg på att översättningen är officiell. Trots långa telefonsamtal till Kambodjas närmaste beskickning i London har Loem inte fått det dokumentet tillsänt sig.
Under resans gång har det tydligt framgått för Rasmus Lindroos
att han som far tekniskt sett inte existerar i de finska myndigheternas ögon förrän han har erkänt sitt faderskap. Det försökte han göra i höstas och familjen bokade tid hos rådgivningen för att göra det. Men dagen innan han med stolthet skulle erkänna faderskapet, blev han kontaktad av hälsovårdaren som meddelade att hon av sin överordnade hade förbjudits ta emot honom.
Lindroos mejlar efter det inställda mötet de ansvariga tjänsteinnehavarna i Sibbo och frågar varför familjen särbehandlas, men får inget svar.
Alldeles i slutet av graviditeten blir hälsovårdaren på rådgivningen bekymrad då barnets hjärtljud inte låter som de ska och uppmanar familjen att åka till sjukhus för extra kontroll.
– Vi får beskedet att vi kan åka till Borgå sjukhus eller till Kvinnokliniken och vi väljer Borgå. Men innan vi startar, ringer hälsovårdaren för att anmäla vår ankomst. Vid Borgå sjukhus lyder beskedet att man inte kan ta emot oss, eftersom sjukhuset inte hittar några uppgifter om Mara i sitt elektroniska system. I stället uppmanas vi att vända oss till Kvinnokliniken.
Normalt då patienter slussas vidare görs det med elektronisk remiss, men i det här fallet skriver hälsovårdaren i Söderkulla en handskriven lapp med hälsningar till mödrapolikliniken i Helsingfors om att det finns avvikelser i den ofödda babyns hjärtljud.
– Självfallet var vi skräckslagna av oro. Under bilfärden mot Kvinnokliniken blev jag också förbannad: Under hela graviditeten hade man från rådgivningen poängterat att det är viktigt att vara i kontakt med förlossningssjukhuset om det uppstår komplikationer och sagt att sjukhuset har alla uppgifter om oss.
Nu stod det klart att sjukhuset inte hade tillgång till information om babyns eller mammans hälsohistoria. Tänk om babyns hälsa tar skada på grund av byråkrati och nitiska tjänstemän, hinner han tänka på vägen till Kvinnokliniken.
Rasmus Lindroos berättar om den emotionellt känslosamma ankomsten till sjukhuset:
– Två barnmorskor eller sjukskötare tog emot oss och jag noterade hur den yngre av dem rullade med ögonen då hon såg den handskrivna ”remissen”. Jag hörde henne fråga sin mer erfarna kollega: Hur gör vi i sådana här fall? Då svarade den äldre kvinnan något som jag aldrig ska glömma och som ännu värmer mitt hjärta. Hon sade: ”Vi tar emot alla.”
Servicen som familjen fick vid två extra poliklinikbesök med anledning av oregelbundna hjärtljud före förlossningen, och assistansen och vården under själva förlossningen var enastående.
Efteråt damp dock en saftig faktura ner i postlådan i Kalkstrand. Eftersom det här inte var frågan om en så kallad kontraktsförlossning för till exempel rika ryssar, utan akutvård för papperslösa, gick notan ”endast” på 5 000, varav knappt 1 000 euro var för de två poliklinikbesöken på grund av avvikande hjärtljud. Fakturan är givetvis inte adresserad till den ”icke erkända” fadern och försörjaren, utan till Mara Loem. Rasmus Lindroos betalade snällt räkningen inom utsatt tid. HBL undrar om han inte kände sig frestad att som finsk skattebetalare i protest låta bli att betala för en service som man med rätta kan tycka att samhället borde ha stått för. Men Lindroos ville inte ta den risken.
– Jag vågar inte göra någonting som kan äventyra Maras möjlighet att få uppehållstillstånd i Finland. Därför betalade jag fakturan, men visst är 5 000 euro stora pengar.
Genast efter att Emilia fötts tog Rasmus Lindroos återigen upp kampen med myndigheterna för att få erkänna sitt faderskap. Eftersom hälsovårdaren på rådgivningen förbjudits att ta emot honom, mejlade han barnatillsynsmannen i Sibbo och sade att han hade ett brådskande ärende. Inget hände och efter två långa veckor kontaktade han barnatillsynsmannens överordnade och fick efter det äntligen en tid för att er
känna faderskapet. Ansökan är nu hos magistraten och familjen hoppas innerligt att saken snart ska vara ur världen.
– Jag har förstått att vår situation blir mycket enklare så fort faderskapet registreras hos myndigheterna. Hittills har vi befunnit oss i ett limbo utan rättigheter: Till exempel har det varit omöjligt att teckna en försäkring för dottern eftersom hon inte existerar i myndigheternas register. Någon pappaledighet har jag inte heller kunnat ansöka om för att inte tala om barnbidrag.
Den finska numera världsberömda moderskapsförpackningen har familjen heller inte kunnat kvittera ut, eftersom den inte ges till papperslösa.
På frågan om Rasmus Lindroos har några hälsningar till dem som gör upp reglerna säger han:
– Det borde inte få vara skillnad på om man är gift eller inte. Det upplever jag som diskriminerande. Samtidigt tycker jag också att det är fel att faderns ofödda barn inte räknas. Varför hade inte mitt barn rätt till skattefinansierad vård? Det känns ojämställt och orättvist att det ska vara på det viset.
I väntan på uppehållstillstånd är Mara också i en utsatt situation. I motsats till en asylsökande har hon inte rätt till akut vård, vilket stod klart efter förlossningen då hon drabbades av mjölkstockning som övergick i bröstinflammation. Rådgivningen kunde inte ge henne en läkartid och enda utvägen blev att boka tid privat och öppna plånboken än en gång.
Rasmus Lindroos överväger att lämna in besvär mot Sibbo kommun eftersom han upplever att familjen har behandlats fel.